Predikan
Idag överlevde jag min första predikan!
Jag var galet nervös innan vi började fira gudstjänsten eftersom jag aldrig har predikan förut och dessutom visste att många jag känner skulle komma. Som att det inte räckte kom dessutom min kära handledare fem minuter innan vi skulle börja och sa: Inte för att jag vill göra er nervösa eller nåt, men före detta ärkebiskopen sitter i kyrkan...
Som att vi kulle kunna undgå att få magkramp och ångest med den vetskapen?! Men vi tog oss iallafall in i kyrkan, och väl där inne var allt så fint, musikerna så grymma, och mina släktingar så söta att jag nästan glömde bort hur nervös jag var. Evangelieläsningen gick som en dans och predikningen likaså, så resten av gudstjänsten satt jag mest och njöt av att jag klarat mig igenom det! Det var dessutom grymmt att sitta längst fram i kyrkan och se sina kära släktingar och vänner gå förbi en för att ta nattvard, med vetskapen om att kommit dit för min skull. Som att det inte räckte hade jag ju mina underbara praktikkompisar som också var söta och uppmuntrande!
Grädden på moset blev en galet god lunch hos farfar och hans fru på Reimersholme, som avslutades med att jag fick en superfin tavla med en ängel på av dem. Texterna som jag predikade över hade temat Efterföljelse och handlade mycket om att lämna sina kära och det materiella bakom sig för att hänge sig åt Gud. Men en sak är jag säker på, och det är att jag aldrig skulle kunna lämna min underbara släkt bakom mig!
Tur att Jesus älskar mig ändå!
Jag var galet nervös innan vi började fira gudstjänsten eftersom jag aldrig har predikan förut och dessutom visste att många jag känner skulle komma. Som att det inte räckte kom dessutom min kära handledare fem minuter innan vi skulle börja och sa: Inte för att jag vill göra er nervösa eller nåt, men före detta ärkebiskopen sitter i kyrkan...
Som att vi kulle kunna undgå att få magkramp och ångest med den vetskapen?! Men vi tog oss iallafall in i kyrkan, och väl där inne var allt så fint, musikerna så grymma, och mina släktingar så söta att jag nästan glömde bort hur nervös jag var. Evangelieläsningen gick som en dans och predikningen likaså, så resten av gudstjänsten satt jag mest och njöt av att jag klarat mig igenom det! Det var dessutom grymmt att sitta längst fram i kyrkan och se sina kära släktingar och vänner gå förbi en för att ta nattvard, med vetskapen om att kommit dit för min skull. Som att det inte räckte hade jag ju mina underbara praktikkompisar som också var söta och uppmuntrande!
Grädden på moset blev en galet god lunch hos farfar och hans fru på Reimersholme, som avslutades med att jag fick en superfin tavla med en ängel på av dem. Texterna som jag predikade över hade temat Efterföljelse och handlade mycket om att lämna sina kära och det materiella bakom sig för att hänge sig åt Gud. Men en sak är jag säker på, och det är att jag aldrig skulle kunna lämna min underbara släkt bakom mig!
Tur att Jesus älskar mig ändå!
Innerlig trötthet
Jag har under de senaste veckorna börjat min praktik inför antagningskonferensen som jag ska gå igenom i höst. På min praktikplats har jag träffat en hel hög med grymma människor som jag aldrig hade fått chansen att lära känna annars, och det är jag innerligt tacksam för. Samtidigt märker jag att min praktikplats och mina nya vänner kastar nytt ljus över mitt tidigare liv, och även om jag alltid kommer vara galet tacksam över alla jag lärt känna och det mesta som hänt mig hittills i livet, kan vissa saker som sker på min gamla arena, men som aldrig skulle ske på min nya, göra mig innerligt trött.
Innerlig trötthet känner jag inför
-Hets till att dricka
Alltför ofta får jag eller nån av mina vänner höra att vi inte dricker ordentligt.
Varför i hela friden ska någon dricka snabbare/mer/starkare än vad den känner för? Att hetsa folk att dricka känns som nåt man kunde göra på högstadiet, inte sen man börjat på högskolan.
-Hets till att stanna
Alltför ofta säger folk till den som går hem tidigt att denne är tråkig/bangar/förstör festen.
Varför i hela friden ska någon tvingas att stanna längre än vad den känner för? Att personen över huvud taget tog sig tid att komma borde väl uppskattas istället, och om någon känner för att dra tidigt är det väl antagligen för att personen i fråga har något annat viktigt att göra eller för att festen är för tråkig.
-Utestängande av vissa
Säger väl sig självt. Om man inte går på grundskolan och kan skylla på grupptryck/ hormonrubbningar/ att man är "bara barnet" eller något annat idiotiskt borde det vara helt uteslutet att inte låta alla som vill vara med. Det töntigaste som finns måste väl vara vuxna människor som försöker rangordna sig själva genom att utesluta andra. Även om man har anledning till att inte gilla någon så låter man denna vara med om den vill det, för om man inte ens vågar träffa personen visar man bara vilken rädd liten mört man är!
-Skitsnack
Kom igen. Säg det bara rätt ut till personen det handlar om istället för att berätta det för mig. Jag bryr mig inte och vill inte hamna i någon intressekonflikt. Spare me from your issues.
Innerlig trötthet känner jag inför
-Hets till att dricka
Alltför ofta får jag eller nån av mina vänner höra att vi inte dricker ordentligt.
Varför i hela friden ska någon dricka snabbare/mer/starkare än vad den känner för? Att hetsa folk att dricka känns som nåt man kunde göra på högstadiet, inte sen man börjat på högskolan.
-Hets till att stanna
Alltför ofta säger folk till den som går hem tidigt att denne är tråkig/bangar/förstör festen.
Varför i hela friden ska någon tvingas att stanna längre än vad den känner för? Att personen över huvud taget tog sig tid att komma borde väl uppskattas istället, och om någon känner för att dra tidigt är det väl antagligen för att personen i fråga har något annat viktigt att göra eller för att festen är för tråkig.
-Utestängande av vissa
Säger väl sig självt. Om man inte går på grundskolan och kan skylla på grupptryck/ hormonrubbningar/ att man är "bara barnet" eller något annat idiotiskt borde det vara helt uteslutet att inte låta alla som vill vara med. Det töntigaste som finns måste väl vara vuxna människor som försöker rangordna sig själva genom att utesluta andra. Även om man har anledning till att inte gilla någon så låter man denna vara med om den vill det, för om man inte ens vågar träffa personen visar man bara vilken rädd liten mört man är!
-Skitsnack
Kom igen. Säg det bara rätt ut till personen det handlar om istället för att berätta det för mig. Jag bryr mig inte och vill inte hamna i någon intressekonflikt. Spare me from your issues.
Världens bästa föräldrar?
Mina föräldrar är helt underbara.
Häromdagen gick min nyckelbriska sönder så jag tappade bort mina nycklar till lägenheten. Till historien hör att jag inte upptäcker förlusten förrän klockan 23.00 när jag står utanför portuppgången och inte kommer in. Panikslagen ringer jag pappa och grinar för att jag kommer bli tvungen att sova utomhus, och om jag skulle kunna komma in så kan någon ändå hitta mina nycklar och gå in i min lägenhet!
Lugnt säger min snälla far till mig att han ska skicka mamma med extranycklarna som dom har, och sen förklarar han för mig att om jag låser överlåset och låter nyckeln sitta i kan ingen ta sig in. Dessutom talar han, i egenskap av polis, om för mig att det är ytterst sällan som någon orkar pröva sig fram med en nyckel tills han hittar rätt dörr. Jag kan alltså andas ut och vänta på att min mamma ska komma med nycklarna!
När min kära mor kommer är hon inte ett dugg bekymrad över att hon tvingats ut och köra mitt i natten, utan det hon oroar sig för är att jag fått stå utomhus och kanske blivit kall medans jag väntat på henne. Sedan hon gett mig nycklarna sitter hon kvar i bilen och väntar medans jag går tillbaka till huset och in i lägenheten för att vara säker på att allt är som det ska. Det är skönt att ha föräldrar som ställer upp när deras dotter är förvirrad och panikslagen!
Ni är bäst!
Häromdagen gick min nyckelbriska sönder så jag tappade bort mina nycklar till lägenheten. Till historien hör att jag inte upptäcker förlusten förrän klockan 23.00 när jag står utanför portuppgången och inte kommer in. Panikslagen ringer jag pappa och grinar för att jag kommer bli tvungen att sova utomhus, och om jag skulle kunna komma in så kan någon ändå hitta mina nycklar och gå in i min lägenhet!
Lugnt säger min snälla far till mig att han ska skicka mamma med extranycklarna som dom har, och sen förklarar han för mig att om jag låser överlåset och låter nyckeln sitta i kan ingen ta sig in. Dessutom talar han, i egenskap av polis, om för mig att det är ytterst sällan som någon orkar pröva sig fram med en nyckel tills han hittar rätt dörr. Jag kan alltså andas ut och vänta på att min mamma ska komma med nycklarna!
När min kära mor kommer är hon inte ett dugg bekymrad över att hon tvingats ut och köra mitt i natten, utan det hon oroar sig för är att jag fått stå utomhus och kanske blivit kall medans jag väntat på henne. Sedan hon gett mig nycklarna sitter hon kvar i bilen och väntar medans jag går tillbaka till huset och in i lägenheten för att vara säker på att allt är som det ska. Det är skönt att ha föräldrar som ställer upp när deras dotter är förvirrad och panikslagen!
Ni är bäst!
Segern är vår!
Vi har vunnit mot Grekland!
Jag har varit på praktikantkurs och lärt känna många och längtar till praktiken som börjar om en vecka!
Min älskade kamera är tillbaka hos mig!
Livet är härligt just nu!
Det enda som saknas mig är min älskling som är i Italien.
Jag längtar till söndag!
Jag har varit på praktikantkurs och lärt känna många och längtar till praktiken som börjar om en vecka!
Min älskade kamera är tillbaka hos mig!
Livet är härligt just nu!
Det enda som saknas mig är min älskling som är i Italien.
Jag längtar till söndag!
Dagen idag
Jag började dagen med att rädda en fågelunge som flugit in på eriks farbror Adrians glasveranda
Sen byggde vi ihop en surfbräda av fyra olika som vi hittade hos Adrian.
Erik surfade och jag fotade! (20 grader i vattnet är för kallt för mig)
Sen tog vi en tur med Green Pearl
Eriks mor skällde på oss för att vi inte bar flytväst.
Men vi kom iland hela och rena och hann putsa lite på pärlan, nu är hon tjusig och nylackad
Erik var glad och löven var fina!
Har ni haft en trevlig nationaldag?
Notera de väl valda färgerna på seglet!
Sen byggde vi ihop en surfbräda av fyra olika som vi hittade hos Adrian.
Erik surfade och jag fotade! (20 grader i vattnet är för kallt för mig)
Sen tog vi en tur med Green Pearl
Eriks mor skällde på oss för att vi inte bar flytväst.
Men vi kom iland hela och rena och hann putsa lite på pärlan, nu är hon tjusig och nylackad
Erik var glad och löven var fina!
Har ni haft en trevlig nationaldag?
Notera de väl valda färgerna på seglet!
Lov'in the archipellago
Tolkas efter tycke
Kontakter lönar sig
Sannerligen sannerligen säger jag er:
Den som inte har de rätta kontakterna kommer aldrig att få något uträttat.
Det stora elektronikföretagets servicechef ringde aldrig, så jag tog saken i egna händer och åkte till Länna (egentligen skulle vi köpa en studentpresent där, så det var inte enbart för min kameras skull) och gick med bestämda steg in i butiken där jag sett min älskade senast.
Där möts jag av två välbekanta ansikten. Det ena tillhörservicekillen som sist jag var inne hade vänligheten att upplysa mig om vad som inte var hans ansvar. Han ger upp en liten suck när han ser mig och säger, halvt till sin kollega som kommit ut samtidigt: Dig känner jag igen...
Varpå hans kollega säger, direkt till mig: Jag känner också igen dig, hur är läget? Servicekillens kollega har nämligen varit på fest hos mig i min lägenhet! Vi känner varandra visserligen bara avlägset, men nu går det undan! Min vän förklarar att den serviceansvarige är sjukskriven (kunde inte supporten ha berättat det för mig?!) så han ringer själv genast upp reparationsbolaget medans hans kollega skeptiskt tittar på. Inom två minuter har jag fått en försäkran om att jag kommer att ha min kamera tillbaka bara om någon dag, och efter att ha snackat lite till med killen jag känner kan jag lugn bege mig hemåt, försäkrad om att min kamera är i trygga händer.
Hade inte han funnits där vet jag inte om jag över huvud taget sett min älskade igen.
Fy för sura serviceslynglar. Hurra för kunniga kontakter!
Den som inte har de rätta kontakterna kommer aldrig att få något uträttat.
Det stora elektronikföretagets servicechef ringde aldrig, så jag tog saken i egna händer och åkte till Länna (egentligen skulle vi köpa en studentpresent där, så det var inte enbart för min kameras skull) och gick med bestämda steg in i butiken där jag sett min älskade senast.
Där möts jag av två välbekanta ansikten. Det ena tillhörservicekillen som sist jag var inne hade vänligheten att upplysa mig om vad som inte var hans ansvar. Han ger upp en liten suck när han ser mig och säger, halvt till sin kollega som kommit ut samtidigt: Dig känner jag igen...
Varpå hans kollega säger, direkt till mig: Jag känner också igen dig, hur är läget? Servicekillens kollega har nämligen varit på fest hos mig i min lägenhet! Vi känner varandra visserligen bara avlägset, men nu går det undan! Min vän förklarar att den serviceansvarige är sjukskriven (kunde inte supporten ha berättat det för mig?!) så han ringer själv genast upp reparationsbolaget medans hans kollega skeptiskt tittar på. Inom två minuter har jag fått en försäkran om att jag kommer att ha min kamera tillbaka bara om någon dag, och efter att ha snackat lite till med killen jag känner kan jag lugn bege mig hemåt, försäkrad om att min kamera är i trygga händer.
Hade inte han funnits där vet jag inte om jag över huvud taget sett min älskade igen.
Fy för sura serviceslynglar. Hurra för kunniga kontakter!
Voj voj
Som mina släktingar i norr skulle ha sagt, nu är det lite oordning i bloggen!
"Klockan är tio och allt är väl" ska förstås vara under "Vem har ansvar?" eftersom jag skrev det klockan tio igår och "Vem har ansvar" idag, men jag råkade radera det och blev tvungen att lägga in det igen!
Så kan det gå, hoppas det går att läsa ändå =)
Klockan är tio och allt är väl
Som ni märker har det helt plötsligt blivit underbart väder. Detta i kombination med att jag nu lämnat in min uppsats innebär att denna blogg kommer att bli uppdaterad allt mer sällan.
Jag sitter just nu på ornö i solen och mitt största problem är att smöret som jag hade till mina frukostmackor har smält, så min fästman är lite gnällig eftersom han äter frukost efter mig och inte kan bre mackorna utan bara hälla på smöret... Jag fick A på min uppsats och höll nästan på att börja grina av förvåning (märk dock, bara nästan! -är ju ingen fjolla =) och igår var vi ute och seglade med Green Pearl och höll oss över 5 knop nästan hela tiden.
Jag och min kära har beslutat oss för att ha en liten grillfest på ornö under helgen den 11-13 juli, exakt när den infaller är lite oklart än och beror på när solen skiner och flest kan. Livet leker alltså!
Nu ska vi dra oss ut i skogen på en liten promenad!
Ha det fint och njut av det vackra vädret
Kärlek!
Jag sitter just nu på ornö i solen och mitt största problem är att smöret som jag hade till mina frukostmackor har smält, så min fästman är lite gnällig eftersom han äter frukost efter mig och inte kan bre mackorna utan bara hälla på smöret... Jag fick A på min uppsats och höll nästan på att börja grina av förvåning (märk dock, bara nästan! -är ju ingen fjolla =) och igår var vi ute och seglade med Green Pearl och höll oss över 5 knop nästan hela tiden.
Jag och min kära har beslutat oss för att ha en liten grillfest på ornö under helgen den 11-13 juli, exakt när den infaller är lite oklart än och beror på när solen skiner och flest kan. Livet leker alltså!
Nu ska vi dra oss ut i skogen på en liten promenad!
Ha det fint och njut av det vackra vädret
Kärlek!
Vem har ansvar?
Nu är jag åter i "stan" och det märks särskilt på att jag inte är lika vän till sinnes som jag var på ornö. Detta medför att jag nu kan beklaga mig över hur svårt det är att få något uträttat, eftersom det som ska uträttas oftast är "någon annans problem" och om något som skulle ha uträttats inte blivit gjort kan man vara övertygad om att detta är "någon annans fel".
Vem har ansvar när ett fel begås? Och hur får man tag på denna person?
Jag lämnade in min ögonsten, Panasonic DMCFZ, på reparation hos ett av de ledande företagen som säljer hemelektronik för en månad sen. Jag fick beskedet att lagningen skulle ta mellan två och tre veckor och att jag skulle få besked så snart den var klar. Och veckorna gick... För mig är en minut utan min kära kamera som en dag, men objektivt sett så lyckades jag faktiskt vänta i prick tre veckor innan jag ringde företagets support för att fråga vart min kamera blivit av. Detta var en måndag.
Supporten svarade att så vitt hon kunde se så var kameran fortfarande hos företaget som skulle laga den, och att det inte var någon idé att jag ringde igen förrän tidigast på fredagen om de inte kontaktat mig dessförinnan. Jag förklarar för henne att jag redan väntat de tre veckor som reparationen max skulle ta, och att jag verkligen skulle behöva min kamera men hon säger snabbt att hon inte kan göra något mer eftersom det inte är hennes ansvar, utan att jag får vänta.
På fredagen ringer jag supporten på förmiddagen och frågar hur det står till med min kära kamera. Killen jag pratar med svarar att så vitt han kan se så är kameran fortfarande hos företaget som ska laga den. Otåligt upplyser jag honom om att jag redan väntat nästan en vecka mer än vad de lovat och att jag gärna skulle vilja ha hjälp med att få hem kameran så fort som möjligt. Killen säger då att han ska maila butiken som jag lämnat kameran på och be dem ringa mig så att jag ska få mer information.
Ingen kontaktar mig på fredagen, men på lördagen får jag ett sms där jag ombeds att komma till butiken för att hämta ut min kamera! Fylld av glädje engagerar jag halva min fästmans familj i att ta en omväg förbi Länna innan vi far ut till ornö, för att jag så gärna vill ha min kamera direkt! När vi kommer dit möts vi av förvirrade killar som mumlar något om att min kamera inte går att hitta. Tillslut framkommer det att det är två servicenummer som blandats ihop, och att min älskade fortfarande är kvar hos reparationsbolaget.
Det brister för mig, och jag berättar för killen i utlämningen att jag åkt långt, väntat längre än vad jag borde och att jag är väldigt missnöjd med hur allt skötts. Killen suckar och säger att det inte är hans ansvar. Han påstår att reparatinsbolaget för kameror ofta är försenade med leveranser och att det inte är något som företaget som jag köpt kameran ifrån kan göra något åt.
Vems ansvar är det då?
Inte kan jag, som kund, ringa upp ett reparationsbolag som jag inte får veta namnet på, och kräva att de ska skynda på med min kamera? Borde inte företaget, som jag köpt min kamera av och lämnat in den till, upplysa mig om att deras tidsangivelser inte gäller ifall det är en kamera som ska lagas, när jag lämnar in just en sådan?
Imorgon ska jag bli uppringd av företagets servicechef.
Jag hoppas att han kan upplysa mig om hur min kamera mår och vem jag ska hänga.
Skönt att få ur sig detta!
Nu ska jag återgå till att njuta av livet och oroa mig för min kamera!
Ett smakprov på bilder från min kära
Förstår ni att jag längtar?
Vem har ansvar när ett fel begås? Och hur får man tag på denna person?
Jag lämnade in min ögonsten, Panasonic DMCFZ, på reparation hos ett av de ledande företagen som säljer hemelektronik för en månad sen. Jag fick beskedet att lagningen skulle ta mellan två och tre veckor och att jag skulle få besked så snart den var klar. Och veckorna gick... För mig är en minut utan min kära kamera som en dag, men objektivt sett så lyckades jag faktiskt vänta i prick tre veckor innan jag ringde företagets support för att fråga vart min kamera blivit av. Detta var en måndag.
Supporten svarade att så vitt hon kunde se så var kameran fortfarande hos företaget som skulle laga den, och att det inte var någon idé att jag ringde igen förrän tidigast på fredagen om de inte kontaktat mig dessförinnan. Jag förklarar för henne att jag redan väntat de tre veckor som reparationen max skulle ta, och att jag verkligen skulle behöva min kamera men hon säger snabbt att hon inte kan göra något mer eftersom det inte är hennes ansvar, utan att jag får vänta.
På fredagen ringer jag supporten på förmiddagen och frågar hur det står till med min kära kamera. Killen jag pratar med svarar att så vitt han kan se så är kameran fortfarande hos företaget som ska laga den. Otåligt upplyser jag honom om att jag redan väntat nästan en vecka mer än vad de lovat och att jag gärna skulle vilja ha hjälp med att få hem kameran så fort som möjligt. Killen säger då att han ska maila butiken som jag lämnat kameran på och be dem ringa mig så att jag ska få mer information.
Ingen kontaktar mig på fredagen, men på lördagen får jag ett sms där jag ombeds att komma till butiken för att hämta ut min kamera! Fylld av glädje engagerar jag halva min fästmans familj i att ta en omväg förbi Länna innan vi far ut till ornö, för att jag så gärna vill ha min kamera direkt! När vi kommer dit möts vi av förvirrade killar som mumlar något om att min kamera inte går att hitta. Tillslut framkommer det att det är två servicenummer som blandats ihop, och att min älskade fortfarande är kvar hos reparationsbolaget.
Det brister för mig, och jag berättar för killen i utlämningen att jag åkt långt, väntat längre än vad jag borde och att jag är väldigt missnöjd med hur allt skötts. Killen suckar och säger att det inte är hans ansvar. Han påstår att reparatinsbolaget för kameror ofta är försenade med leveranser och att det inte är något som företaget som jag köpt kameran ifrån kan göra något åt.
Vems ansvar är det då?
Inte kan jag, som kund, ringa upp ett reparationsbolag som jag inte får veta namnet på, och kräva att de ska skynda på med min kamera? Borde inte företaget, som jag köpt min kamera av och lämnat in den till, upplysa mig om att deras tidsangivelser inte gäller ifall det är en kamera som ska lagas, när jag lämnar in just en sådan?
Imorgon ska jag bli uppringd av företagets servicechef.
Jag hoppas att han kan upplysa mig om hur min kamera mår och vem jag ska hänga.
Skönt att få ur sig detta!
Nu ska jag återgå till att njuta av livet och oroa mig för min kamera!
Ett smakprov på bilder från min kära
Förstår ni att jag längtar?
