Vårtecken
Tussilagosarna började komma upp och blåsipporna blommade
Fåglarna sjöng och hästarna busade
Erik tittade på isen som smälte och en liten sengångare kröp fram ur sin håla för att lapa lite sol
Omgiven av is och dårar
Men dom två dårarna som jag åkte med tyckte det var en bra idé att fortsätta in i ismassorna. Erik fick hänga i fören och hoppa på isen framför båten och jag fick stå i aktern och putta bort isflak för att dom inte skulle sabba propellern... Allt under det att kameror blixtrade från land - många verkade vilja föreviga vansinnesdådet,
Efter att jag nästan fått hjärtinfarkt några gånger (när Erik höll på att få bada) kom vi tillslut igenom isen. Men jag försäkrar er att jag inte känner nån längtan alls till att leka isbrytare igen.
Predikan 2 i Fastan
En av söndagarna på min praktik fick jag predika i Botkyrka Kyrka. Det var 2 i fastan och evangelietexten handlade om kvinnan med blödningar som blev botad genom att röra vid Jesus manteltofs. (Luk 7:36-8:3) Såhär predikade jag över den:
Pia och Ingrid hade alltid hållit ihop. Dom hade krypit omkring på golvet på kyrkans barntimmar tillsammans. Dom hade slagits om den finaste lastbilen på förskolan. Och när dom skulle börja skolan gav Ingrid ett halvt kompishjärta till Pia, för att visa att dom var bästisar. Ni vet, ett såntdär litet silverhjärta som man bryter i två delar och sen bär kring halsen för att visa att man hör ihop. Men så plötsligt kom dagen när Pia stod ensam på skolgården och undrade vad som hänt.
Eller, hon visste ju VAD som hänt. Dom hade börjat fyran i en ny klass. Och Ingrid hade valt att va med Stina istället på rasterna. Och ta med sig Stina hem efter skolan. I början hade Pia fått va med, men hon kände sig bara dum när Ingrid och Stina stod med huvena ihop och viskade och fnissade, så hon gav tillslut upp.
Och även fast Pia förstår att Stina både är coolare och roligare än hon blir hon chockad när Ingrid en dag ber att få tillbaka kompishjärtat som hon gett Pia. Och ännu värre känns det när samma hjärta dagen därpå hänger om halsen på Stina. Det räcker med en blick från Stina för att Pia ska förstå att hon inte har nåt att göra med Ingrid längre. När mamma frågar varför hon är ledsen på kvällen berättar hon inget. För Pia tror nämligen att det är hennes fel att hon inte får va med.
Dethär är en situation av utanförskap. Kanske har ni sett nåt liknande. På skolgården, eller på våra fritidsaktiviteter eller på jobbet. Vi människor tycks ibland ha ett behov av att stänga ute varandra, att säga till andra att dom inte duger, att dom inte får va med.
Evangelietexten som vi nyss hörde berättar just om en kvinna som inte fick va med. Evangelisten Lukas skriver att hon var en synderska, och det innebar att hon räknades som oren. En synderska blev antagligen inte bjuden hem till folk särskilt ofta. Och fick inte va med i dom religiösa riterna. Det religiösa etablissemanget hade nämligen bestämt att den som var syndig måste offra för att få komma till templet och ha en relation till Gud. För Gud kunde ju inte umgås med den som var syndig. Och den som inte hade offrat räknades som syndig och borde inte försöka närma sig Gud.
Vi kan inte veta vad kvinnans synd bestod i, eller om hon ens verkligen var syndig. Berättelsen finns i alla fyra evangelierna och evangelisterna är oeniga om ifall hon var en synderska eller inte. Kanske var man så van att beskriva kvinnor som synderskor att Lukas gjorde det med denhär kvinnan av bara farten. Och det är ganska lätt att få någon att känna sig liten, ovärdig och smutsig, om det är vad man vill.
Men Jesus ställer inte upp på sin tids åsikter om vem som kan ha en gudsrelation och vem som inte kan ha det. Istället för att säga åt kvinnan att hon borde gå till templet och rena sig innan hon rör vid honom säger han ”Dina synder är förlåtna”. Och med dom orden visar han att inget religiöst etablissemang kan bestämma över vår relation till Gud. Dethär budskapet var som ni kanske förstår inte särskilt populärt hos dom som ansåg att dom hade ensamrätt till Gud. Ett budskap som kunde omkullkasta hela samhällsordningen och ta makten från dom som var vana att få bestämma. Det var så provocerande att Jesus till slut korsfästes för sitt budskap om Guds radikala kärlek.
För Gud är inte som Ingrid, som väljer vem hon vill dela kompishjärtan med. Gud har, i varje människa som föds, lagt ett kompishjärta. På Jesu tid tänkte man sig att hjärtat var mycket viktigare än vad man tänker idag. Vi vet ju att man kan leva med en pace-maker och göra hjärttransplantationer utan att personligheten förändras, men det visste man inte för 2000 år sen. Eftersom hjärtat är det som pumpar runt blodet var det på Jesu tid en symbol för hela människans liv. En människans känslor, hennes själsliga liv och hennes moral och intellekt. Allt det tänkte man sig att hjärtat stod för. Gud är den som har gett oss livet. Och i var och en av oss har Gud placerat ett hjärta.
Det är det som vi känner om vi lägger handen på vårt bröst, och som slår sina slag från det att vi föds ända till den dag som vi återvänder till Gud. Gud har lagt ett hjärta i dig och ett hjärta i mig. Han har ett hjärta i Pia, som står ensam på skolgården och han har ett hjärta i Ingrid och Stina som viskar med huvudena tätt ihop.
I kvinnan som kommer till Jesus har Gud också ett hjärta. Och kanske slår det ett par extra slag när Jesus visar henne att hon är förlåten. Att Gud vill ha en relation med henne, precis som Gud vill ha en relation med dig och med mig.
Guds nåd är fantastisk. Och samtidigt kan man ju förstå om Simon blev upprörd när Jesus berömmer kvinnan. Han är Farisé. Och här har han hållit alla renhetslagarna och gett allmosor i templet. Och bjuder på middag. Till vilken nytta?! Jesus framhåller ju ändå dendär kvinnan, som dessutom kallas för synderska, som förebild! Jesus antyder också att Simon är en snåljåp, medans kvinnan är generös och kärleksfull. Beter man sig så mot nån som bjudit en på middag kan man undra?
Och så säger Jesus att ”Den som får lite förlåtet visar liten kärlek, medans den som får mycket förlåtet visar stor kärlek.” Där kan man också fundera på vad han menar. Menar han att vi måste ha gjort nåt dumt och ha blivit förlåtna för att kunna visa kärlek?
Jag tror att det Jesus vill peka på är att vi inte kan älska enbart av oss själva. Vi måste få veta vad kärlek är innan vi kan sprida den vidare. I första Johannesbrevet står det: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. Kärlekens källa är Gud - Vi kan visa kärlek för att Gud först har älskat oss. Och kanske blir Guds kärlek ännu tydligare för den som vågar tro att han är älskad trots att han har gjort en massa misstag, än om man tror att man är älskad för att man alltid gör rätt. Kanske var farisén Simon så upptagen av sin egen viktighet och rättfärdighet att han glömde att ta emot Guds kärlek och ge den vidare? Kanske hade han aldrig fått höra att Guds kärlek är Nåd och inget vi behöver förtjäna. Vi får hoppas att han, efter mötet med Jesus och kvinnan med balsamflaskan, kunde slappna av lite i sin iver att göra sig själv rättfärdig och istället öppna sitt hjärta mot Gud och mot andra.
För det tror jag är Guds vilja. Att vi ska bli inspirerade av Jesus att vara Guds händer och fötter i världen och öppna våra hjärtan för varandra. Att sprida kärleken och bjuda in istället för att stänga människor ute. Genom att inte ta avstånd från kvinnan i evangelietexten gav Jesus henne människovärdet tillbaka. Värdet och självrespekten som det religiösa etablissemanget hade tagit ifrån henne.
Vi är alla kallade till att göra samma sak som Jesus. Gud, som ständigt flödar kärlek och talar genom våra hjärtan vill att vi ska påminna varann om det oändliga värde som vi bär på. Vi får vara med och hjälpa Gud att sprida den kärleken som är så oändligt stark att den till och med kan övervinna döden.
Och om vi nån gång glömmer bort att vi är Guds älskade barn får vi lägga handen på vårt bröst och känna dunket därinne. I dig och i mig ligger Guds hjärta. Vi är aldrig ensamma.
Dream dream dream dream...
Nåväl, Påsken har nu firats (Ja, han är sannerligen uppstånden!) och jag låter även min blogg uppstå.
Jag har haft en fantastisk praktik i Botkyrka församling och är tillbaka på Universitetet (vilket känns lite som ett straff, men jag kan köpa att jag måste lära mig liiite till innan frimärket kommer på plats...)
Kanske kommer en eller två av betraktelserna som jag höll i Botkyrka upp här så småningom, men såhär första inlägget efter fastan tänkte jag skriva om nåt som ligger mig varmt om hjärtat:
Drömmar
Vi var på Ornö i helgen och jag slösade en massa energi åt att uppröras över dom som kör runt på fyrhjulingar, trots att det är fordonsförbud på norra Ornö. Kanske var det de händelserna, blandat med inspiration från serien Solsidan, som gjorde att jag i min senaste dröm totalt tömde hela mitt förråd av förbannelser över en man som tagit sin segway till en badplats. Min svada avbröts av mannen som invände: Men... jag är handikappad.
Det var ju lite jobbigt.
Tur att det va en dröm.
Min andra dröm tror jag inspirerades av filmen Upp och av att jag under senaste tiden hunnit träffa Eriks söta syssling Linea, som annars bor i London, en hel del. Jag drömde att jag satt på en stol som flög med hjälp av heliumballonger. Mitt mål var att ta mig till London för att gå på en fest med Linea, men på något sätt råkade jag navigera fel. Jag hamnade i Skottland och var tvungen att, med hjälp av mina heliumballonger, försöka ta mig till England istället.
Det var ju också en smula stressande.
Men det var ju också en dröm.
Visst blir man glad av att vakna ibland.
Särskilt om solen skiner en på magen och fåglarna sjunger utanför!
