schoolingbannerfish

Idag predikade jag på högmässan om Markusevangeliet 12:41-44 som lyder:

"Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: "Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på."

Har ni sett en tamagotchi nån gång? När jag var elva år utsågs den lilla maskinen med ett digitalt husdjur till årets julklapp, och trots att jag och mina kompisar egentligen tyckte att vi var lite för stora för att leka med leksaker startade en hysteri i klassen. Varenda en skulle ha en liten digital dinosaurie, hund eller bebis, och varje rast gick åt till att beundra varandras, och mata och leka med dom så att dom skulle växa och vara glada.

ALLA hade en. Utom jag. Mina föräldrar hade inte riktigt förståelse för hur viktigt det var att ha en tamagotchi för att hänga med på rasterna. Dom förstod inte hur det kändes att va den enda som aldrig fick skäll för att man matade sin tamagotchi på lektionen. Kanske tyckte dom att hundrafyrtio kronor var för mycket för en leksak som jag antagligen skulle tröttna på efter ett par veckor. Så jag var tvungen att vänta till min månadspeng. Aldrig har väl en månad gått så långsamt.

Och tillslut kom dagen när jag kunde rusa till affären och köpa min egen lilla digitala dinosaurie. Lyckan varade ungefär en vecka. Sen insåg mina kompisar att tamagotchisarna egentligen var ganska jobbiga. Dom krävde hela tiden uppmärksamhet, och man återgick till att spela SOLO på rasterna.

Men jag minns fortfarande dendär jobbiga känslan på rasterna, när man inte hade nåt att komma med. När alla andra kunde bidra med berättelser om vad deras tamagotchi hade gjort och man själv stod där. Utanför.

Man kan ju tänka sig att den fattiga änkan också tyckte att det var ganska jobbigt när hon gick fram till tempelkistan med sina två kopparslantar. På hennes tid var det nämligen inte bara att gå till templet och sätta sig i en bänk. Man hade inga bänkar. Istället deltog man i kulten genom att offra till Gud. Stora offer kunde bestå av oxar och får. Mindre offer kunde vara duvor. Den som inte hade råd att köpa en duva kunde inte delta på samma sätt som de andra. Kunde inte vara med. 

Och änkan hade antagligen inte råd att offra nånting. Änkor ärvde inte sina män på den tiden. Dom var utlämnade till att tigga pengar och hoppas på andras välvilja. Jesus säger att de två kopparslantarna var allt kvinnan ägde, men i tempelkassan var det en försvinnande liten del. Att stå där i templet och inte ha råd att offra nånting. Att inte kunna lägga mer i tempelkistan än två kopparslantar. Det var antagligen ännu pinsammare än att stå där på skolgården utan en tamagotchi.

Ändå går änkan fram till kistan, och lägger sina mynt däri. Hon ser att Jesus, den mycket omtalade läraren, sitter där, och hon vet att hennes gåva inte var särskilt mycket i jämförelse med de gåvor som de rika männen gav. Två kopparslantar var i princip ingenting.

Men Jesus berömmer henne! Han ropar till och med på sina lärjungar och framhåller henne som en förebild för alla dom som lagt så mycket mer i tempelkistan. Och han säger att hon, med sina två kopparslantar egentligen har gett mest av alla.

Det är ju lätt att förstå om alla dom som lagt rikedomar i tempelkistan tyckte att Jesus var orättvis när han berömde den fattiga kvinnans gåva. Men Jesus var inte som andra människor. I Jesus beröm av änkan tror jag det ligger mer än beröm av bara själva gåvan. Jesus berömmer inte bara de två kopparslantarna.

Jag tror att Jesus förstod kvinnans oro över att hennes gåva kanske var för liten och inte skulle duga. Han såg igenom henne och såg i henne en tro som var så mycket starkare än tron hos dom som la stora mängder pengar i kistan.

För det krävs inte nåt mod eller nån tro för att visa upp sin rikedom. Idag ser vi på TV och i tidningar hur kändisar visar upp sina tjusiga villor och dyra bilar. I program som The Crib och Svenska Hollywoodfruar berättar kändisar om sina lyxliv och hur mycket pengar dom har. I program som Idol, Talang och So you think you can dance ställer en massa ungdomar upp varje år för att visa hur duktiga dom är på det dom gör. Att visa upp det som man är stolt över är ingen konst.

Det är att visa sina svagheter som kräver tro och tillit. Och Jesus låter inte kvinnan visa sin fattigdom förgäves. Han, den omtalade läraren, berömmer henne och låter sina lärjungar förstå att hennes gåva är minst lika bra som nån annans. Och förhoppningsvis kunde kvinnan gå från tempelplatsen med stärkt självförtroende, med en känsla av att ha fått ett nytt värde och att ha blivit sedd och bekräftad.

På samma sätt som Jesus såg kvinnans oro tror jag att Gud ser vår oro över att inte räcka till. Gud känner oss och vet att vi oroar oss för att inte vara duktiga nog på våra arbeten och i skolan, inte ha nog med tid och pengar och inte vara snälla nog mot våra medmänniskor. Och precis som Jesus berömmer kvinnans gåva tror jag att Gud vill berömma var och en av oss som, trots känslan av otillräcklighet, vågar stiga fram och ta emot kärleken som Gud vill ge oss.

Att ta emot kärlek när man känner sig snygg, duktig och värdefull är ingen konst. Men att ta emot kärlek från någon som är perfekt när man själv känner sig fattig, ful eller otillräcklig är mycket svårare. Och det som gör det så läskigt att ta emot kärlek är kanske att man är rädd för att få ett nej, för att bli utestängd.

För vi människor verkar ibland ha behov av att stänga ute andra. I Jerusalem på Jesu tid stängdes de fattiga ute. I tv-program som Idol och Talang får många deltagare höra juryn säga att dom inte räcker till. Att de inte får va med, fast dom gjort sitt bästa. Och i Tyresö idag kan det räcka med att ha fel jeans eller otvättat hår – eller ingen tamagotchi. Men jag tror att när vi stänger ute våra medmänniskor så stänger vi också ute Gud. För Gud stannar kvar där utanför tillsammans med den som inte får vara med. För också den som inte får va med är Guds älskade barn.
 

När någon säger åt oss att vi är fula eller tråkiga eller omoderna säger Jesus: Du är vacker och intressant och älskad precis som du är. Precis som Jesus bekräftar kvinnan, som enligt den tidens sätt att se inte var värd något alls, vill Gud bekräfta vårt värde – det som alltid finns kvar. Oavsett vilka jeans vi har på oss, hur snälla vi klarar av att va och hur bra vi presterar i skola och jobb.

Vi får alla försöka göra som kvinnan i berättelsen. Att inte dölja vår fattigdom inför Gud, utan våga komma som vi är - med både det som vi är stolta över och det som vi skäms över, och lita på att Gud älskar oss. Människor verkar ibland ha ett behov av att stänga ute andra. Men Gud är Gud och inte människa.

Jag tror att Gud ständigt finns där med sin kärlek som vill omsluta oss. Och det är just när vi vågar blotta oss som de ofullkomliga och trasiga människor vi är som vi kan öppna oss och ta emot den kärleken.

Man lär så länge man lever.

Jag har sett dokumentären "Varför blir de smala inte feta" på SvtPlay och känner mig upplyst. 
Det finns tydligen många olika anledningar till att vissa är bengetter livet igenom.
Här kommer fyra som jag minns från programmet:

1) Kroppen "vill" hålla sig på en låg vikt och kräver inte mat i samma utsträckning som kroppar som har högre viktideal
2) Alla har ett visst antal fettceller i kroppen som man inte kan påverka, vilket innebär att antalet kilon man kan gå upp är individuellt. När cellerna är fulla kan de inte lagra mer.
3) Det finns nån gen som gör att man inte känner behov av att småäta ständigt mellan måltiderna
4) Hos vissa ökar ämnesomsättningen om man småäter eller äter extra mycket, vilket leder till att man inte går upp i vikt trots att energiintaget ökar (energin som blir till fett om man har dålig ämnesomsättning blir till värme hos dessa personer)

Det känns som att jag plötsligt fått en förklaring till att Erik klagar på att jag blir så varm när jag sover. Jag äter ju en massa mat och pillar däremellan i mig kakor för att hålla mig vaken under tentaskrivandet. Det är skönt att kunna konstatera att värmen inte måste bero på feber eller på att man håller på att fasa över till varulv...

Och det finns ju värre saker att va än en het benget...

I januari 2007 var jag i Paris med min vän Linea och fyndade en sjal på en marknad.
Sen dess har den varit min favoritföljeslagare näst efter Erik. Den har följt med överallt och funkat lika bra på land som till havs, utomlands som i Sverige och i regn som solsken. Tyvärr försvann den när vi var i Taizé och sen dess har jag kämpat för att hitta en lika bra halsduk.


An nån outgrundlig anledning är allt som finns i butikerna idag antingen översållat av blommor och svinkallt eller ofyrkantigt. Trekantiga sjalar och avlånga rektanglar tycks vara det som är inne.

Efter att ha letat igenom hela Uppsalas halsduksutbud (det tog nån timme) hittade jag till slut en fyrkantig sjal på Åhléns. Som var rosa. Ack du grymma liv!

Eftersom sjalen på bilden inte kan sägas vara rosa har ni smarta läsare säkert räknat ut att jag letade rätt på en expedit och fick henne att rota fram den svarta motsvarigheten till den rosa som jag hittat. De hade gömt den lite, men det hjälpte inte.
Jag hade nämligen en känsla av att den väntade på mig...

Lila hade förstås varit ännu bättre, men nu har jag iallafall en varm, fyrkantig sjal med käcka fransar. Goodbye iskalla nacke! Tyvärr kostade sjalen 18 gånger så mycket som den gamla... men det är väl smällar man får ta när man vill slippa frysa?

Ja det undrar man ju ibland när man får sms av sin fästman.
Han har nämligen inte lärt sig att hantera T9 så smsen blir lite hur som helst...

Här är några exempel på sms som måste dechiffreras innan man svarar:


-Finns lite bestick a arne kvar förlag visste inte var jag skulle lägga dom. -erik
(Skickat när han diskat i församlingshemmet)

-Ska bara fiska på kommer jag
(Skickat i Taizé som ligger sjukt långt från närmsta sjö)

Tänkte sitta till vänster där det diös mer an ett utah på jag kan ladda mobileo samtidig
(Också skickat i Taizé)

Mars speciellt et till ha till middag?
(Skickat hemifrån)