schoolingbannerfish

Igår var jag bokad som kyrkvärd på två barndop, men då jag kom till kyrkan fick jag reda på att det skulle vara ett extra, enskilt, dop efter de två som jag var bokad på. Det skulle vara en annan präst på det än på de två första och jag tänkte höra med honom om han skulle vilja ha kyrkvärd på även det dopet.
 
När det andra dopet var avklarat gick jag alltså fram och hälsade på prästen som stod längst bak i kyrkan, och när han prestenterade sig som "Olle Carlsson" lyckades jag inte hejda mig. "Olle Carlsson från Allhelgona kyrkan?!" sa jag snabbt, "Jag har läst din bok, jag tyckte om den". Sen insåg jag att jag kanske varit lite för framfusig...

Som tur var så var det just den Olle Carlsson (jag kom på alltför sent att det säkert finns många präster med det namnet) och han verkade ganska cool med att bli mer eller mindre påhoppad av en imponerad kyrkvärd. Han sa att han gärna ville ha kyrkvärd på det enskilda dopet så nu har jag, förutom församlingens präster, även sett honom förätta ett barndop.

Det som är så spännande med att vara kyrkvärd på dop är att man får en inblick i hur olika de faktiskt kan vara, trots att det finns en mall för hur det ska gå till i kyrkohandboken. Alla präster har sitt sätt att prata med föräldrarna, sitt sätt att förklara dopets innebörd och sitt sätt att handskas med barnen.

Det galna är att jag kanske en dag kommer få stå där och döpa barnen själv!
Undrar just hur det blir...

Jag kommer berätta om Pompeji och lägga upp lite bilder därifrån senare idag, men nu innan jag skyndar till skolan tänkte jag berätta om den förfärliga färden hem igår.

Denna gång var det varken serpentinvägar eller dödsföraktande italiernare som gjorde resan jobbig, utan min mage som hade blivit matförgiftad. Tänk er att sitta i olika kommunikationsmedel femton timmar i streck med en upprorisk mage. Inte så kul direkt...

Under hela dagen lyckades jag få i mig en kopp te, ett glas vatten och tre munnar cola.

Konstigt nog mår jag faktiskt fint idag! Erik gick och köpte blåbärssoppa åt mig när vi kom hem igårkväll och efter lite smuttande på den började magen faktiskt funka och min kropp återfick lite energi. Sen ska vi inte tala om hur underbart det var att däcka i sin egen säng efter en mycket slitsam dag!

Då jag sprungit ut och in på toaletter det senaste dygnet kan jag konstatera:

Italienska flygplatstoaletter är sämst! Nästan alltid saknar de sisten vilket gör att även kvinnorna "ståkissar" vilket i sin tur leder till att både toalettstol och golv är nedkissade och stinker förfärligt. Dörrarna går inte hela vägen ner till golvet, vilket leder till att man blir generad eftersom de utanför hör exakt vad som försiggår inne på toaletten.

Holländska flygplatstoaletter är späppet bättre, men inte bra! Stolsring finns visserligen men tyvärr har även dessa dendär irriterande springan mellan dörr och golv. Dessutom riskerar man att missa flyg eftersom folk pratar i telefon på dem (fast det kanske snarare är indiskt än holländskt?).

Franska flygplatstoaletter är faktiskt helt ok! Här går dörrarna ner till golvet och stolsring finns så folk tycks sitta ner och kissat. Däremot tycks de spraya minst en flaska parfym på toaletterna, vilket leder till att man blir smått asmatisk om man uppehåller sig därinne för länge. Man undrar ju vad de vill dölja... Man kan också notera att här, där dörrarna går ner till golvet, säljs kondomer presis utanför toalettdörren vilket det inte gör i Italien eller Holland. Interesting...

Svenska flygplatstoaletter är ju så himla grymma! Förutom sits och heltäckande dörrar finna det papper att torka händerna på när man tvättat dem! Handblås är säkert miljövänligare, men det funkar ju sådär när man har bråttom! Dessutom slipper man både kisstank och parfymstank på dessa toaletter!

Dock kan ingen flygplatstoalett mäta sig med den underbara som står i mitt badrum!
Om jag inte hade bacillskräck hade jag kysst den igår när jag kom hem.

Mitt humör igår:

De senaste två dagarna har vi mest latat oss och haft det skönt eftersom både Oskar och Lella är för sjuka för att göra nåt. (De är egentligen bara förkylda, men en förkylning i familjen Borgström är inte att leka med!) För mig innebär ordet semester snarare att lata sig än att gå på museum, så jag har inte lidit av att ta det lugnt! Dessutom har solen hållit sig framme en hel del, vilket förstås är väldigt trevligt!

Igår kunde vi tyvärr inte åka in i smaragdgrottan eftersom det var väldigt vågigt så vi underhöll oss vid vår egen strand och grotta istället.

Jag måste erkänna att italienarna här har gjort mig förvånad flera gånger de senaste dagarna. Min erfarenhet av italienarna i Assisi och Rom är väl inte alltför positiv och jag har hittills tänkt mig dem som ganska sura och snorkiga, men jag har fått tänka om!

Tre exempel som tyder på att Italienare faktiskt kan vara oerhört trevliga och generösa:

Vi skulle betala för att få använda internetcaféet på Amalfis finaste hotell (där alla damer bär minkkappa och herrarna kavaj). Receptionisten höjde inte ens på ögonbrynen över att vi kom in i baggy jeans och rufsigt hår, utan han välkomnade oss glatt och lät oss surfa i lobbyn dubbelt så länge som vi betalat för.

I förrgår när jag ville köpa två mandariner av en frukthandlare gav han dem till mig och ville inte ha betalt; det var nog de godaste mandariner jag någonsin ätit!

I söndags när vi ätit mat på en liten krog och beställde in notan bjöd restaurangägaren på Limoncello "on the house". Detta trots att vi inte följt den italienska seden att äta antipasto, primo, secondo och dolce utan bara ätit pizza och pasta, vilket förstås innebar en magrare nota för dem.

Igår återvände vi som kunde ta oss ur sängen till samma restaurang och innan notan anlände till bordet hade vi serverats två glas Limoncello var. Vi konstaterade snabbt att på ett sånt ställe skulle man lätt kunna bli stammisar!

Den söta dubbelmandarinen som jag fick hos frukthandlaren och damen som fyllde våra Limoncelloglas

Nu ska vi till Pompeji för Oskar har lyckats ta sig ur sängen!
Imorgon kommer vi hem till Sverige igen.
Arrividerci!

Efter att ha firat Karin igår genom att laga en god middag i lägenheten(!) och prova tre olika sorters vin tänkte jag berätta sanningen bakom bilderna i inlägget från igår.

Precis som pappa räknade ut så såg vi fiskarna på Napolis motsvarighet till Aquaria, det vill säga ett akvariemuseum. Det speciella med dessa akvarier är att de tillhör världens äldsta och att det också finns konserverade djur där. Bland annat Muränan Helena har dom stoppat i en burk.

Det sägs att de allierade smakade en fisk av varje ur akvarierna när de intog Napoli. Jag och Karin blev så inspirerade av det att vi beställde bläckfisk av sorten som visas på bilden ovan till lunch på en restaurang. Det var utsökt, men tyvärr fick vi inget ris till trots att jag beställde det.

Här nedan ser ni hur hög palmen jag klättrade i var. Men jag kan lova att italienarna tyckte jag var knäpp ändå...

Idag ska vi strax åka till en "emerald cave" (det tycks visst finnas en på varje turistort) men Oskar får stanna hemma eftersom han har 40 graders feber. Imorgon har Karin lust att spendera hela dagen i Pompeji så jag funderar på att bli lite sjuk till dess.

Jag har fått alldeles nog av kultur för ungefär en månad framåt. I förrgår i Napoli tillbringade vi två timmar på nåt arkeologiskt museum och även om det var kul att se en byst av Sokrates och en av Tiberius så var den tjugonde bysten inte riktigt lika intressant...

Denna filosof tyckte jag dock var lite kul för hans ansikte liknade min pappas på den tiden som han hade mustasch för att inte se så snäll ut. Och kvinnan på bilden bredvid har nog fått tidernas första bröstjob; de trillade antagligen av vid utgrävningen av henne för de är fastcementerade på nytt!

Fortsättningen på resdagen:

När vi tillsist hade tagit oss till Roms flygplats och efter mycket om och men fått tag på vårt bagage och en hyrbil började så den nervkittlande resan ner mot Amalfi där vi skull bo. Vi körde ett tiotal mil på motorväg, under vilka Lella prisades för att han klarade av att köra så bra trots dödsföraktande italienare som varken använder huvud eller blinkers när de kör om och byter fil.

Strax efter att vi passerat Napoli rådde GPSen oss att svänga av åt höger. Dumma som vi var litade vi mer på den än på vägbeskrivningen vi fått av uthyrarna, och inom några minuter befann vi oss på en serpentinväg som slingrade sig uppför bergstopparna som ligger mellan Amalfi och Napoli.

Vägen uppför var en prövning. Bilar tutade, människor drällde och hundar skuttade kring vår bil som långsamt tuffade upp mot 1700 meters höjd. Vi som satt inuti förvånades över hur någon frivilligt kunde bosätta sig däruppe på berget med vetskapen om att man skulle vara tvungen att ta den förskräckliga vägen för att åka upp och ner.

Vägen ner var värre. Karin tjöt, Oskar la in en snus och blundade och jag höll i mig (ömsom i Erik och ömsom i framsätena) för att parera när Lella inför varje sväng tryckte bromsen i botten för att vi inte skulle fara ut över klippkanten mot en säker död. Jag kan nog säga att jag aldrig varit så rädd i en bil.

Femton timmar efter att vi påbörjat resandet (04.00-19.00) nådde vi i alla fall Amalfi och kunde inkvartera oss i den mysiga lägenheten efter lite parkeringstrasse för att sedan gå ut och äta en god middag. Det bästa med lägenheten är balkongen, vars utsikt ni kan se här nedan:

Jag har under denna resa fått förståelse för att min mor skrek: Kör i tretti!! så fort pappa gasade när vi åkte på kostigarna till Cofete på Fuerteventura. På något sätt inser man inte faran med stup och snäva kurvor förrän man själv suttit bakom en ratt.

Vi har också alla lärt oss att inte lita blint på GPSen, utan numera struntar vi blankt i vad den säger och tar den längre vägen som går runt bergen istället för att åka över dem när vi ska till Napoli. Inte för att den vägen är bra, men den är i alla fall bättre!

Dock måste man säga att resan trots vissa obehag samtidigt haft sina kvalitéer! Igår hade vi närkontakt med några av de supertjusiga (och fula) fiskarna som bor här i medelhavet och jag har även hunnit med palmklättring i Napoli (Ja, lokalbefolkningen tyckte jag var dum i huvet men eftersom deras körteknik tyder på att de inte har nåt omdöme alls så sket jag i dem). Dessutom har vi ätit gott och druckit god(!) Limoncello.

Mycket trevligt!

Gårdagen började med att vi blev hämtade på Sikvägen 04.00 efter att ha sovit i hela tre timmar för att åka till Arlanda. Den första flygresan sovs bort totalt, jag missade till och med frukosten som serverades. I Amsterdam, där vi mellanlandade började resan dock få karaktär.

Innan vi skulle boarda planet till Rom kom jag på att jag skulle kissa och ställde mig i kön till damtoaletteten.  Eftersom det är såna där fruktansvärda toaletter med ett stort mellanrum mellan golvet och dörren (för att man ska kunna kolla så det inte är två i en?) så hörde man väldigt tydligt vad som försiggick inne bakom dörrarna.

Det vi som köade hörde var en tjej som pratade i mobiltelefon.

När vi (jag och två engelska tjejer) stått i kön i cirka fem minuter utan att någon kommit ut, men telefonpratet fortsatt, ropar en av de engelska tjejerna "Hellooooo" med hög röst. Snart börjar det spolas inne på en av toaletterna och en äldre dam kommer ut. Båda de engelska tjejerna hinner in på den toaletten medan mobilpratet fortgår inne på den andra toaletten.

Fortfarande tjattrandes på indiska med mobilen i högsta hugg skyndar tillsist en tjej ut och jag får äntligen gå in på toan. När jag och Erik sedan skyndar mot gaten hör vi i högtalarna: "Passenger Hansson and Borgström. Go to gate D61 immediately. You are delaying the flight. We are proceeding to unload your luggage."

Springandes passerar vi gaten, och innanför står förstås mobilbruden.

Jag förstår henne inte. Om man nu vill prata mobil in privacy så är väl inte det bästa stället en toalett med två decimeters luftspalt mellan golv och dörr med en lång, arg kö utanför?

Fast det förstås. Ingen av oss förstod nog indiska...

Vi hann i alla fall med planet, och nio timmar efter att vi startade från Tyresö nådde vi Rom. Efter så lite sömn och så lång restid är det inte konstigt om man blir lite trött... eller galen när man måste vänta en halvtimme på bagaget!
Igår hade vi dock återhämtat oss och var vårt vanliga trevliga vi igen!


Fortsättning följer ovan...