schoolingbannerfish

Ännu en gång har jag predikat, fast denna gång på Pius i lärosyfte. Jag predikade för prästkandidater (det syns kanske i innehållet?) och det var över denna text:

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.


- - -


Om det är nåt jag inte gillar, så är det att ta farväl. Ni vet när man står i Arlandas avgångshall och kramas och vinkar åt den som går in genom säkerhetskontrollen. Fast man helst av allt skulle vilja springa efter och släpa tillbaka personen man tycker om, så man kan fortsätta vara tillsammans. Och det är ju heltöntigt egentligen, för nästan alltid får man ju ses igen efter en vecka eller två.

Men det finns ju en hel massa saker som vi måste säga farväl till. Och jag tror inte att jag är ensam om att ogilla att säga hejdå. Vi söker efter nåt varaktigt i tillvaron, men samtidigt vet vi att det mesta vi kommer i kontakt med kommer att tas ifrån oss. Studiebidraget ryker nästan snabbare än det kom in på kontot. Maten vi köper äts upp, eller blir dålig av att stå för länge i kylen. Kläderna vi köper håller ett tag, men sen hamnar dom i soporna eller klädinsamlingen. Vi måste till och med leva i vetskapen om att inte ens dom vi älskar kommer leva för alltid.

Och ständigt verkar vi kämpa mot tiden. Vi köper en ny tröja och använder krämer mot rynkor eller skaffar en bil som får oss att känna oss unga igen. Vi stämmer läkare som inte upptäcker sjukdomar i tid och försöker kräva av samhället och vetenskapen att de ska göra oss odödliga. Men alla prylar och föryngringsprodukter som vi omger oss med kan inte ändra på faktum.

Mitt i förgängligheten lever vi. Och mitt i förgängligheten levde människorna i församlingen som episteltexten skrevs i. Kanske var livets sårbarhet ännu mer påtaglig på den tiden, när sjukdomar som idag kan botas ledde till döden. När dom sjuka inte vårdades på sjukhus utan i hemmen. Och dom kristna riskerade att förföljas och dödas, på grund av sin tro. Att leva och vara frisk var inte nåt självklart.

Trots att människorna i församlingen helt säkert har sett livets sårbarhet och skörhet skriver dom om nåt som kan verka som en motsats – Det eviga livet. Och dom skriver med en förhoppning om att dom som läser brevet ska dela deras övertygelse och överflödande glädje. Så vad är det som gör dom så glada och hoppfulla, trots att världen dom lever i är lika skör som våran?

Jo: dom har sett det eviga livet. Livet utan en massa pengar och prylar som skymmer det. Dom har sett en glimt av den som var i begynnelsen, innan nån människa hade fötts. Av den som kommer att finnas kvar när både dom och vi har slutat gå omkring på jorden. Dom har upplevt Gud. Alltings ursprung och alltings mål. Dom har hittat det som är beständigt i tillvaron.

Nu kan man kanske tycka att det var lätt för dom som fick träffa Jesus att uppleva Guds närvaro. Men det som är spännande är att det här brevet skrevs tidigast på 90 talet, alltså 60 år efter att Jesus gick på jorden. Om brevförfattaren skriver om ett möte som skedde när Jesus fysiskt gick på jorden borde han alltså va uppåt 70 år – oerhört gammal med den tidens mått.

Det är förstås möjligt att brevförfattaren verkligen har träffat Jesus som jordisk person. Men brevet är skrivet i vi-form. Det är alltså inte bara en person som sett, känt och hört Jesus, utan alla som tillhörde författarens gemenskap. Då kan vi antingen tänka att alla dom som upplevt Jesus var 70+. Eller så måste det finnas nåt annat sätt att uppleva Jesus, än att träffa honom som fysisk person.

”Det är klart man fortfarande kan uppleva Jesus och Gud” tänker ni kanske nu. Och kanske är det därför som vi är här tillsammans idag, på en prästutbildning. För att vi kan uppleva Gud idag, som människor gjort i tusentals år. Men jag tror att det kan va svårare att se Gud och Det eviga nu är tidigare. För vi är så fokuserade på att själva nå evigt liv. Reklamen berättar om föryngringsprodukter. Staten lovar oss en fantastisk sjukvård och forskarna fortsätter söka efter gener som kan förhindra åldrande. Istället för att söka efter Gud som är evig strävar vi efter att själva bli eviga. Och antagligen kommer vi fortsätta bli besvikna.

En av evangelisterna skriver att ”där din skatt är, kommer också ditt hjärta vara.” Frågan är om vår skatt är våra ägodelar, våra prestationer och vår fysiska kropp. Jag tror att vi, så länge vi sätter vårt hopp till sånt som inte varar, alltid kommer att känna en ångest och rädsla för att det ska tas ifrån oss.

Kanske är det först när vi vänder oss mot Den eviga, som vår glädje kan bli lika stor som den var i brevskrivarens gemenskap. Kanske är det när vi accepterar att vi kommer att förlora allt, förutom gemenskapen med Gud, som vi kan sluta oroa oss och istället nå frid. Kanske är det när vi hittar tillbaka till vår källa som vi verkligen kan glädjas åt livet här och nu. Och slipper oroa oss över imorgon, nästa vecka, nästa år. För vad som än händer får vi lita på att Gud kommer att finnas kvar.

Så även om vi måste leva med att skiljas från våra nära och kära finns det hopp. Även om jag inte gillar att åka till Arlanda för att lämna dom som ska resa bort, så älskar jag att stå i ankomsthallen för att hämta dom som kommer tillbaka.

Och när jag en dag står i livets avgångshall, för att lämna min jordiska tillvaro finns det ingen väskincheckning, för jag kommer inte kunna ta med oss nåt alls. Men min tro är att när jag har gått igenom säkerhetskontrollen – där man varken behöver pass eller visum för att komma igenom - så kommer någon att vänta på mig i ankomsthallen på andra sidan. Och ta emot mig med kärlek.

För Gud är den som finns kvar.

Vi är aldrig ensamma.

Amen

Idag är en sån dag när man bara har lust att titta mot himlen och skrika WHYYYY? Inte för att jag tror att Gud skickar olycka på mig, men det vore schysst att ha nånstans att rikta sin ilska när hela universum tycks motarbeta en.

Allt började med att jag blev utelåst. Inte för att jag glömt min nyckel eller nåt sånt, som ändå hade kunnat skyllas på mig, utan för att min nyckel, som funkat fint i tre år plötsligt bestämde sig för att sluta fungera. Till på köpet sker detta när jag just tränat och har bråttom till ett möte. Och dessutom är Erik, som har det andra nyckelparet, i Champoluce, Italien.

En halvtimme stod jag utanför dörren och grinade och ringde pappa. Sen kom han och mamma, och när inte heller dom fick upp dörren ringde jag in frånvaro på mötet. Sen ringdes låssmed som skulle ta 1100 bara för att komma ut och kolla, så vi försöker vi skaffa fram en annan extranyckel för att se om det är där felet ligger.

En och en halv timme efter att mitt lås börjat strejka har jag så hämtat Eriks föräldrars extranycklar som medför att dörren öppnas på ett kick. Jag lånar en bil av Eriks mamma för att kunna hämta honom på Arlanda imorgon och åker för att tanka den (notera: Otankad bil=ännu mer otur)

När jag ska stoppa in bensinslangen i tankhålet råkar jag stöta till tanklocket. "krack" säger det och ramlar ner i snön brevid bilen. HALLÅ; DET ÄR METALL!!! vill jag skrika. Men locket skiter fullständigt i mig och att de 1100 kronorna som jag sparat på att flänga runt och leta extranycklar nu kommer att gå till en sketen bilreparation.

Medlidande, någon???