schoolingbannerfish

En av söndagarna på min praktik fick jag predika i Botkyrka Kyrka. Det var 2 i fastan och evangelietexten handlade om kvinnan med blödningar som blev botad genom att röra vid Jesus manteltofs. (Luk 7:36-8:3) Såhär predikade jag över den:

Pia och Ingrid hade alltid hållit ihop. Dom hade krypit omkring på golvet på kyrkans barntimmar tillsammans. Dom hade slagits om den finaste lastbilen på förskolan. Och när dom skulle börja skolan gav Ingrid ett halvt kompishjärta till Pia, för att visa att dom var bästisar. Ni vet, ett såntdär litet silverhjärta som man bryter i två delar och sen bär kring halsen för att visa att man hör ihop. Men så plötsligt kom dagen när Pia stod ensam på skolgården och undrade vad som hänt.

Eller, hon visste ju VAD som hänt. Dom hade börjat fyran i en ny klass. Och Ingrid hade valt att va med Stina istället på rasterna. Och ta med sig Stina hem efter skolan. I början hade Pia fått va med, men hon kände sig bara dum när Ingrid och Stina stod med huvena ihop och viskade och fnissade, så hon gav tillslut upp.

Och även fast Pia förstår att Stina både är coolare och roligare än hon blir hon chockad när Ingrid en dag ber att få tillbaka kompishjärtat som hon gett Pia. Och ännu värre känns det när samma hjärta dagen därpå hänger om halsen på Stina. Det räcker med en blick från Stina för att Pia ska förstå att hon inte har nåt att göra med Ingrid längre. När mamma frågar varför hon är ledsen på kvällen berättar hon inget. För Pia tror nämligen att det är hennes fel att hon inte får va med.

Dethär är en situation av utanförskap. Kanske har ni sett nåt liknande. På skolgården, eller på våra fritidsaktiviteter eller på jobbet. Vi människor tycks ibland ha ett behov av att stänga ute varandra, att säga till andra att dom inte duger, att dom inte får va med.

Evangelietexten som vi nyss hörde berättar just om en kvinna som inte fick va med. Evangelisten Lukas skriver att hon var en synderska, och det innebar att hon räknades som oren. En synderska blev antagligen inte bjuden hem till folk särskilt ofta. Och fick inte va med i dom religiösa riterna. Det religiösa etablissemanget hade nämligen bestämt att den som var syndig måste offra för att få komma till templet och ha en relation till Gud. För Gud kunde ju inte umgås med den som var syndig. Och den som inte hade offrat räknades som syndig och borde inte försöka närma sig Gud.

Vi kan inte veta vad kvinnans synd bestod i, eller om hon ens verkligen var syndig. Berättelsen finns i alla fyra evangelierna och evangelisterna är oeniga om ifall hon var en synderska eller inte. Kanske var man så van att beskriva kvinnor som synderskor att Lukas gjorde det med denhär kvinnan av bara farten. Och det är ganska lätt att få någon att känna sig liten, ovärdig och smutsig, om det är vad man vill.

Men Jesus ställer inte upp på sin tids åsikter om vem som kan ha en gudsrelation och vem som inte kan ha det. Istället för att säga åt kvinnan att hon borde gå till templet och rena sig innan hon rör vid honom säger han ”Dina synder är förlåtna”. Och med dom orden visar han att inget religiöst etablissemang kan bestämma över vår relation till Gud. Dethär budskapet var som ni kanske förstår inte särskilt populärt hos dom som ansåg att dom hade ensamrätt till Gud. Ett budskap som kunde omkullkasta hela samhällsordningen och ta makten från dom som var vana att få bestämma. Det var så provocerande att Jesus till slut korsfästes för sitt budskap om Guds radikala kärlek.

För Gud är inte som Ingrid, som väljer vem hon vill dela kompishjärtan med. Gud har, i varje människa som föds, lagt ett kompishjärta. På Jesu tid tänkte man sig att hjärtat var mycket viktigare än vad man tänker idag. Vi vet ju att man kan leva med en pace-maker och göra hjärttransplantationer utan att personligheten förändras, men det visste man inte för 2000 år sen. Eftersom hjärtat är det som pumpar runt blodet var det på Jesu tid en symbol för hela människans liv. En människans känslor, hennes själsliga liv och hennes moral och intellekt. Allt det tänkte man sig att hjärtat stod för. Gud är den som har gett oss livet. Och i var och en av oss har Gud placerat ett hjärta.

Det är det som vi känner om vi lägger handen på vårt bröst, och som slår sina slag från det att vi föds ända till den dag som vi återvänder till Gud. Gud har lagt ett hjärta i dig och ett hjärta i mig. Han har ett hjärta i Pia, som står ensam på skolgården och han har ett hjärta i Ingrid och Stina som viskar med huvudena tätt ihop.

I kvinnan som kommer till Jesus har Gud också ett hjärta. Och kanske slår det ett par extra slag när Jesus visar henne att hon är förlåten. Att Gud vill ha en relation med henne, precis som Gud vill ha en relation med dig och med mig.

Guds nåd är fantastisk. Och samtidigt kan man ju förstå om Simon blev upprörd när Jesus berömmer kvinnan. Han är Farisé. Och här har han hållit alla renhetslagarna och gett allmosor i templet. Och bjuder på middag. Till vilken nytta?! Jesus framhåller ju ändå dendär kvinnan, som dessutom kallas för synderska, som förebild! Jesus antyder också att Simon är en snåljåp, medans kvinnan är generös och kärleksfull. Beter man sig så mot nån som bjudit en på middag kan man undra?

Och så säger Jesus att ”Den som får lite förlåtet visar liten kärlek, medans den som får mycket förlåtet visar stor kärlek.” Där kan man också fundera på vad han menar. Menar han att vi måste ha gjort nåt dumt och ha blivit förlåtna för att kunna visa kärlek?

Jag tror att det Jesus vill peka på är att vi inte kan älska enbart av oss själva. Vi måste få veta vad kärlek är innan vi kan sprida den vidare. I första Johannesbrevet står det: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss. Kärlekens källa är Gud - Vi kan visa kärlek för att Gud först har älskat oss. Och kanske blir Guds kärlek ännu tydligare för den som vågar tro att han är älskad trots att han har gjort en massa misstag, än om man tror att man är älskad för att man alltid gör rätt. Kanske var farisén Simon så upptagen av sin egen viktighet och rättfärdighet att han glömde att ta emot Guds kärlek och ge den vidare? Kanske hade han aldrig fått höra att Guds kärlek är Nåd och inget vi behöver förtjäna. Vi får hoppas att han, efter mötet med Jesus och kvinnan med balsamflaskan, kunde slappna av lite i sin iver att göra sig själv rättfärdig och istället öppna sitt hjärta mot Gud och mot andra.

För det tror jag är Guds vilja. Att vi ska bli inspirerade av Jesus att vara Guds händer och fötter i världen och öppna våra hjärtan för  varandra. Att sprida kärleken och bjuda in istället för att stänga människor ute. Genom att inte ta avstånd från kvinnan i evangelietexten gav Jesus henne människovärdet tillbaka. Värdet och självrespekten som det religiösa etablissemanget hade tagit ifrån henne.

Vi är alla kallade till att göra samma sak som Jesus. Gud, som ständigt flödar kärlek och talar genom våra hjärtan vill att vi ska påminna varann om det oändliga värde som vi bär på. Vi får vara med och hjälpa Gud att sprida den kärleken som är så oändligt stark att den till och med kan övervinna döden.

Och om vi nån gång glömmer bort att vi är Guds älskade barn får vi lägga handen på vårt bröst och känna dunket därinne. I dig och i mig ligger Guds hjärta. Vi är aldrig ensamma.

Ännu en gång har jag predikat, fast denna gång på Pius i lärosyfte. Jag predikade för prästkandidater (det syns kanske i innehållet?) och det var över denna text:

Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni ska vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje ska bli fullkomlig.


- - -


Om det är nåt jag inte gillar, så är det att ta farväl. Ni vet när man står i Arlandas avgångshall och kramas och vinkar åt den som går in genom säkerhetskontrollen. Fast man helst av allt skulle vilja springa efter och släpa tillbaka personen man tycker om, så man kan fortsätta vara tillsammans. Och det är ju heltöntigt egentligen, för nästan alltid får man ju ses igen efter en vecka eller två.

Men det finns ju en hel massa saker som vi måste säga farväl till. Och jag tror inte att jag är ensam om att ogilla att säga hejdå. Vi söker efter nåt varaktigt i tillvaron, men samtidigt vet vi att det mesta vi kommer i kontakt med kommer att tas ifrån oss. Studiebidraget ryker nästan snabbare än det kom in på kontot. Maten vi köper äts upp, eller blir dålig av att stå för länge i kylen. Kläderna vi köper håller ett tag, men sen hamnar dom i soporna eller klädinsamlingen. Vi måste till och med leva i vetskapen om att inte ens dom vi älskar kommer leva för alltid.

Och ständigt verkar vi kämpa mot tiden. Vi köper en ny tröja och använder krämer mot rynkor eller skaffar en bil som får oss att känna oss unga igen. Vi stämmer läkare som inte upptäcker sjukdomar i tid och försöker kräva av samhället och vetenskapen att de ska göra oss odödliga. Men alla prylar och föryngringsprodukter som vi omger oss med kan inte ändra på faktum.

Mitt i förgängligheten lever vi. Och mitt i förgängligheten levde människorna i församlingen som episteltexten skrevs i. Kanske var livets sårbarhet ännu mer påtaglig på den tiden, när sjukdomar som idag kan botas ledde till döden. När dom sjuka inte vårdades på sjukhus utan i hemmen. Och dom kristna riskerade att förföljas och dödas, på grund av sin tro. Att leva och vara frisk var inte nåt självklart.

Trots att människorna i församlingen helt säkert har sett livets sårbarhet och skörhet skriver dom om nåt som kan verka som en motsats – Det eviga livet. Och dom skriver med en förhoppning om att dom som läser brevet ska dela deras övertygelse och överflödande glädje. Så vad är det som gör dom så glada och hoppfulla, trots att världen dom lever i är lika skör som våran?

Jo: dom har sett det eviga livet. Livet utan en massa pengar och prylar som skymmer det. Dom har sett en glimt av den som var i begynnelsen, innan nån människa hade fötts. Av den som kommer att finnas kvar när både dom och vi har slutat gå omkring på jorden. Dom har upplevt Gud. Alltings ursprung och alltings mål. Dom har hittat det som är beständigt i tillvaron.

Nu kan man kanske tycka att det var lätt för dom som fick träffa Jesus att uppleva Guds närvaro. Men det som är spännande är att det här brevet skrevs tidigast på 90 talet, alltså 60 år efter att Jesus gick på jorden. Om brevförfattaren skriver om ett möte som skedde när Jesus fysiskt gick på jorden borde han alltså va uppåt 70 år – oerhört gammal med den tidens mått.

Det är förstås möjligt att brevförfattaren verkligen har träffat Jesus som jordisk person. Men brevet är skrivet i vi-form. Det är alltså inte bara en person som sett, känt och hört Jesus, utan alla som tillhörde författarens gemenskap. Då kan vi antingen tänka att alla dom som upplevt Jesus var 70+. Eller så måste det finnas nåt annat sätt att uppleva Jesus, än att träffa honom som fysisk person.

”Det är klart man fortfarande kan uppleva Jesus och Gud” tänker ni kanske nu. Och kanske är det därför som vi är här tillsammans idag, på en prästutbildning. För att vi kan uppleva Gud idag, som människor gjort i tusentals år. Men jag tror att det kan va svårare att se Gud och Det eviga nu är tidigare. För vi är så fokuserade på att själva nå evigt liv. Reklamen berättar om föryngringsprodukter. Staten lovar oss en fantastisk sjukvård och forskarna fortsätter söka efter gener som kan förhindra åldrande. Istället för att söka efter Gud som är evig strävar vi efter att själva bli eviga. Och antagligen kommer vi fortsätta bli besvikna.

En av evangelisterna skriver att ”där din skatt är, kommer också ditt hjärta vara.” Frågan är om vår skatt är våra ägodelar, våra prestationer och vår fysiska kropp. Jag tror att vi, så länge vi sätter vårt hopp till sånt som inte varar, alltid kommer att känna en ångest och rädsla för att det ska tas ifrån oss.

Kanske är det först när vi vänder oss mot Den eviga, som vår glädje kan bli lika stor som den var i brevskrivarens gemenskap. Kanske är det när vi accepterar att vi kommer att förlora allt, förutom gemenskapen med Gud, som vi kan sluta oroa oss och istället nå frid. Kanske är det när vi hittar tillbaka till vår källa som vi verkligen kan glädjas åt livet här och nu. Och slipper oroa oss över imorgon, nästa vecka, nästa år. För vad som än händer får vi lita på att Gud kommer att finnas kvar.

Så även om vi måste leva med att skiljas från våra nära och kära finns det hopp. Även om jag inte gillar att åka till Arlanda för att lämna dom som ska resa bort, så älskar jag att stå i ankomsthallen för att hämta dom som kommer tillbaka.

Och när jag en dag står i livets avgångshall, för att lämna min jordiska tillvaro finns det ingen väskincheckning, för jag kommer inte kunna ta med oss nåt alls. Men min tro är att när jag har gått igenom säkerhetskontrollen – där man varken behöver pass eller visum för att komma igenom - så kommer någon att vänta på mig i ankomsthallen på andra sidan. Och ta emot mig med kärlek.

För Gud är den som finns kvar.

Vi är aldrig ensamma.

Amen

Idag har jag predikat i Sjölidens kapell över temat Martyrerna. Episteltexten handlade om Stefanos som stenades till döds ett par år efter Jesu död och i Lukasevangeliet citerades Jesus på detta sätt:

"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre,
far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."


---

Idag, på annandag jul, firar vi den heliga Stefanos och martyrerna. Det kan ju kännas lite konstigt att såhär, mitt i julens glada budskap, få höra en massa berättelser om människor som fick lida, eller till och med dö, för att de var kristna. Och varför ska man fira en martyr, frågar sig kanske nån. Är det verkligen nåt positivt? ”Hon är en sån martyr” är ju inte direkt nåt vi säger uppskattande.

Men om vi går tillbaka till grekiskan, det språk som nya testamentet är skrivet på, så behöver att vara martyr inte ha något med lidande att göra. Ordet martyr kommer från grekiskans martyreo. Det betyder ”att bära vittnesbörd” och inkluderar inte nödvändigtvis nåt lidande från den vittnandes sida.

När jag tänker på vilka som varit vittnen för mig minns jag min konfirmandtid. Jag var 14 år och levde i en värld där ens kläder avgjorde ens status. Meningen med livet var att få sina föräldrar att köpa ett par Cat-kängor åt en. Vi som var vana att hela tiden prestera, både inför lärare och kompisar, fick höra av våra konfirmandledare att inget av allt det där egentligen var nödvändigt. Det var ett budskap som var väldigt svårt att tro på, men många av oss blev kvar i kyrkan som konfirmandassistenter. Och nu står jag här, tio år senare, som prästkandidat. Så kan det gå!

Mina konfirmandledare riskerade inte livet när dom vittnade om Guds kärlek för en grupp 14-åringar. Det gjorde däremot Stefanos, som dagens episteltext handlade om. Han var en ledare i den tidiga kyrkan och också den första diakonen, som gick med mat till de fattiga. Han ville vittna om den kärlek som omsluter även dom som samhället stänger ute. Både samhället som han bodde i och i romarriket som ockupperade Jerusalem stängdes ute många. Bland annat kvinnor och slavar var i princip utan människovärde. Ett vittne som Stefanos behövdes verkligen där!

Och vad gör man om man lever i ett land där ens tro är förbjuden? Om man riskerar dödsstraff för att man vill sprida budskapet om Guds kärlek? Och vad gör man om ens familj inte accepterar en som den man är? Kanske tvingas man då till att välja. Och ibland är det viktigare att göra det man tror på, att inte förneka sig själv, än att va sin familj eller samhället till lags.

När jag läser dagens evangelietext om familjer som splittras och föräldrar som ställs mot sina barn tänker jag på Franciskus av Assisi som jag fick höra berättas om under min konfirmandtid. Några av er känner kanske till historien om honom. Han var son till en rik tyghandlare som levde i den Italienska staden Assisi. När Franciskus var ungefär i min ålder hade han hunnit med att kriga, hamna i fängelse och bli fri igen.

När han gick igenom en kris efter kriget upplevde han att Gud kallade honom för att bygga upp kyrkan som höll på att förfalla. Tyvärr var Franciskus pappa inte alls intresserad av att restaurera några kyrkor för sina pengar. Han tyckte att Franciskus svek honom genom att inte bli tyghandlare som han själv. Konflikten blev bara större och större tills Franciskus helt bröt relationen med pappan och började vandra runt på Assisis gator som en fattig munk.

Alltför ofta har kristendomen använts som ett slagträ mot dem som inte kunnat eller velat leva efter kärnfamiljsnormen. Och julen är fortfarande en tid när det är extra jobbigt att inte kunna leva upp till dendär perfekta, glittrande bilden av en leende familj som samlas kring ett välfyllt julbord. Men Franciskus, som är ett Italiens största helgon, levde faktiskt inte heller upp till dendär perfekta mallen. Istället för att fira en överdådig jul med sin rika familj sa han upp kontakten med sin pappa och firade med de utstötta och sjuka på Assisis gator. Kanske kan det va en tröst för dom av oss som inte hade dendär perfekta julen med en leende släkt och gran, skinka och julklappar.

Och i dagens evangelietext ges inte heller nån bild av en idyllisk kärnfamilj. Istället säger Jesus att där fem bor i ett hus kommer man att splittras så man står tre mot två och två mot tre, son mot far och mor mot dotter… Så om vi bär på en sorg eller skam för att vi har suttit ensamma i jul, eller för att vi firat en jul som präglats av kaos och konflikter får vi ta till oss Jesus ord och minnas Franciskus, som också han hade konflikter med sin familj.

Några år efter att Franciskus brutit med sin familj grundade han munkorden Franciskanerna. Tillsammans med sina bröder ägnade han sitt liv åt att hjälpa fattiga och sjuka och umgås med människor som var utestängda från samhället. Med sitt liv vittnade Franciskus om att det finns en kärlek som överskrider allt förnuft, en kärlek som vill omsluta ALLA människor, också dom som ingen annan ser. Så precis som Stefanos var Franciskus någon som vittnade om Guds storhet, en martyr.

Att som Franciskus umgås med dom som är utstötta och ensamma är kanske det bästa sättet att vittna om Guds oändliga kärlek. Det var ju genom att umgås med sjuka och orena som Jesus för 2000 år sen vittnade om den kärlek som är starkare än till och med döden. Och i dagens Sverige jobbar människor på stadsmissioner, fängelser och flyktingförläggningar och försöker ge också dom som inte har en självklar plats i samhället ett värdigt liv. De som arbetar där är kanske inte kristna, men med sina liv gör de Jesus budskap synligt i vardagen.

Vi får fundera över hur vi kan vittna om Guds kärlek med våra liv. Kanske kan vi göra det genom att ta ställning mot orättvisor som förtrycker människor på grund av deras tro och åsikter. Kanske gör vi det bäst genom att hälsa på grannen som brukar sitta ensam. Kanske vittnar vi bäst genom att stötta kompisen vars jul var fylld av kaos och ångest.

Samtidigt som Stefanos och Franciskus är två exempel på hur man kan vittna om Gud så påminner de med sina kaotiska liv om något annat: Jesus lovade aldrig att våra liv skulle vara enkla och att vi inte skulle möta svårigheter om vi följde honom. Både Franciskus och Stefanos fick uppleva att det kan vara en svår kamp att leva som kristen. Men när vi snubblar på vägen och faller och skrapar upp knän så får vi minnas vad Jesus faktisk lovade dem som följde honom. Han sa: Jag är med er alla dagar intill tidens slut. Och precis som Gud fanns hos Stefanos och Franciskus finns Gud också idag mitt i sorgen och kaoset. Hos kvinnan som sörjer över en jul i ensamhet, hos pojken som gråter över familjegrälet och hos flickan som inte fick några julklappar alls.

I Sverige slipper vi riskera våra liv för vår tro. Men det kan ändå va nog så svårt att försöka leva ett gott liv. När vi går igenom svåra stunder är vi aldrig ensamma. När Stefanos stenades till döds av en arg folkmassa var han övertygad om att Jesus fanns där, alldeles nära honom i kaoset och hörde hans ord ”Ta emot min ande”. När Franciskus sa upp kontakten med den som han levt hela sin ungdomstid tror jag att varken han eller hans pappa var helt ensam med sorgen och smärtan. Och när vi idag upplever tvivel, kaos och död i våra liv. Då får vi lita på att Gud finns där hos oss och står vid vår sida.

Gud är vår tillflykt och vår styrka

En hjälp i nöden som aldrig sviker

Amen

Igår predikade jag som sagt i Värmdö kyrka som är galet vacker:

Och det var över denna text i Matteusevangeliet:
"Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ”Brudgummen är här, kom ut och möt honom!”

Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ”Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.” De kloka svarade: ”Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.” Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ”Herre, herre, öppna för oss!” Men han svarade: ”Sannerligen, jag känner er inte.”
Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne."


- - -

När jag ska på fest brukar jag byta kläder minst fem gånger innan jag till slut är nöjd. Och om jag upptäcker någon fläck på mina kläder just innan jag ska åka kommer jag hellre för sent till festen och byter kläder än accepterar fläcken och kommer i tid. Och kanske är det inte så konstigt. I samhället basuneras det ju ständigt ut att vi måste vara fläckfria för att duga. Men skulle det va så hemskt att komma till en fest i fläckiga kläder?

När jag läser evangelietexten kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om flickorna som glömt oljan hade struntat i att springa iväg för att handla och istället stannat kvar och väntat på brudgummen. Visserligen hade det kanske varit pinsamt för dom att komma till festen tomhänta, men det hade väl ändå varit bättre att få va med på festen utan olja än att stå utanför med oljan. Men kan man inte få komma till ett bröllop trots att man glömt att köpa olja? Och frågan är: Skulle vi idag kunna tänka oss att gå på fest hos en vän utan att ta med en present?

Vi människor har uppenbarligen alltid varit bra på att fokusera på det oväsentliga. Och det är tydligt att vi människor i alla tider har känt ett behov av att prestera. Att inte komma tomhänta till fester. Att ha något att visa upp som imponerar i bekantskapkretsen.

Vi anstränger oss för att va oklanderliga i arbete och skola. Vi kämpar för att samtidigt kunna visa upp ett snyggt hem och se snygga ut själva. Dessutom vill många också gärna ha en snabb bil, en flashig båt, eller en tjusig sommarstuga. Det är lätt att börja tro på att vi verkligen är vad vi äter, vad vi arbetar med och vad vi kör för bil.

Vi blir som flickorna som springer iväg för att köpa olja istället för att fokusera på det viktiga. Istället för att komma som vi är till bröllop och fester stressar vi för att hinna shoppa den bästa presenten, den snyggaste klänningen och de fräschaste skorna. Kanske är det så mycket som ska ordnas kring festligheterna att vi glömmer bort att njuta när vi väl är där. Att de som bjudit in oss accepterar oss utan alla domdär grejerna – att vi faktiskt skulle släppas in även iklädda gamla kläder och utan bröllopspresent - är en tanke som vi snabbt förkastar.

Vi är så vana att hela tiden behöva prestera att budskapet om Guds oändliga kärlek blir ologiskt och svårt att ta till sig. För hur ska jag våga närma mig Gud i fläckiga kläder och utan en vinflaska att bjuda på när jag inte ens vågar gå så till mina vänner? Men den som målar upp himmelriket som en bröllopsfest där Gud inte släpper in alla gör Gud till en ganska snål och trist värd.

Vi människor har ju ibland en tendens att vilja bygga murar mellan oss själva och andra. Och kanske är det inte så konstigt om författaren till Matteusevangeliet, som levde i en tid av förföljelse ville ha en mur eller en port mellan sig och sina förföljare. Men den gudsbilden blir snarare en rädslans bild än en bild av kärlek. Jesus använder ofta bilder av föräldrar när han pratar om Gud. Han liknar sig själv vid en kycklingmamma som vill samla alla kycklingarna under sina vingar, och ofta när han pratar om och med Gud använder han ordet Abba; Pappa.

 

Och det blir kanske lättare om vi föreställer oss Gud som en förälder som bjuder på middag istället för en bröllopsvärd. Hos sina föräldrar vågar man ju äta utan att behöva släpa med en vinflaska varenda gång. Och ens mamma blir förhoppningsvis glad att se en även om man kommer klädd i mjukisbyxor. Om ens pappa låste dörren när man kommer lite sent till middagen skulle man nog bli ganska arg.

Men om vi har svårt att tro på att Gud tar emot oss med kärlek oavsett hur sent vi kommer och vad vi bär med oss får vi försöka minnas vad Jesus brukar göra när han möter människor som kommer för sent. Vi har flera exempel på det i evangelierna.

I Johannesevangeliet berättas det om hur en kvinna som varit otrogen förs till Jesus. Kvinnan kommer egentligen för sent – brottet var redan begått och enligt Mose lag hade hon förverkat sin rätt att leva och skulle stenas. Hon kommer för sent för att rädda sitt liv – men Jesus bryr sig inte om att domen redan är fastställd utan säger istället ”inte heller jag dömer dig” och låter kvinnan gå från platsen upprättad. En annan som verkligen kom för sent var en pappa som hette Jairos. Han kom för att be Jesus bota hans 12-åriga dotter, men kom så sent att han inte ens hann få med sig Jesus hem innan flickan dött av sjukdomen. Men Jesus låter inte pappan drabbas av ångest för att han inte hann i tid. Istället trotsar han dödens makt och uppväcker den lilla flickan från döden. Vare sig man tror eller inte tror på underberättelsen säger den något om vem Gud är.

Gud är någon som inte bryr sig om ifall vi kommer lite eller mycket sent. Gud har hela evigheten på sig att vänta på oss. Och inte ens synd, död och kaos kan hindra Guds kärlek från att söka oss. Dörren till himmelriket står öppen, även om vi tror att den stängts för att vi kommer alldeles för sent. Det är en lugnande tanke för oss som lever i ett samhälle av ständig tidsbrist.

Och när vi väl kommer så struntar Gud helt i ifall våra kläder är fläckiga eller vårt förflutna är nedsmutsat. När Jesus hänger på korset lovar han rövaren på korset brevid att han redan samma dag ska få vara med i Guds rike. Rövaren var antagligen både naken och hade ett mörkt förflutet. Men han var välkommen.

Att även rövare får vara med i himmelriket tyder på att Gud inte alls är nån snål bröllopsvärd. Gud är mycket större och mycket mer kärleksfull än så. Och trots att vi aldrig fullt kan förstå vem Gud är får vi lita på att också vi kommer bli välkomnade, när vi än kommer och vad vi än bär på.

Amen

Idag predikade jag på högmässan om Markusevangeliet 12:41-44 som lyder:

"Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: "Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på."

Har ni sett en tamagotchi nån gång? När jag var elva år utsågs den lilla maskinen med ett digitalt husdjur till årets julklapp, och trots att jag och mina kompisar egentligen tyckte att vi var lite för stora för att leka med leksaker startade en hysteri i klassen. Varenda en skulle ha en liten digital dinosaurie, hund eller bebis, och varje rast gick åt till att beundra varandras, och mata och leka med dom så att dom skulle växa och vara glada.

ALLA hade en. Utom jag. Mina föräldrar hade inte riktigt förståelse för hur viktigt det var att ha en tamagotchi för att hänga med på rasterna. Dom förstod inte hur det kändes att va den enda som aldrig fick skäll för att man matade sin tamagotchi på lektionen. Kanske tyckte dom att hundrafyrtio kronor var för mycket för en leksak som jag antagligen skulle tröttna på efter ett par veckor. Så jag var tvungen att vänta till min månadspeng. Aldrig har väl en månad gått så långsamt.

Och tillslut kom dagen när jag kunde rusa till affären och köpa min egen lilla digitala dinosaurie. Lyckan varade ungefär en vecka. Sen insåg mina kompisar att tamagotchisarna egentligen var ganska jobbiga. Dom krävde hela tiden uppmärksamhet, och man återgick till att spela SOLO på rasterna.

Men jag minns fortfarande dendär jobbiga känslan på rasterna, när man inte hade nåt att komma med. När alla andra kunde bidra med berättelser om vad deras tamagotchi hade gjort och man själv stod där. Utanför.

Man kan ju tänka sig att den fattiga änkan också tyckte att det var ganska jobbigt när hon gick fram till tempelkistan med sina två kopparslantar. På hennes tid var det nämligen inte bara att gå till templet och sätta sig i en bänk. Man hade inga bänkar. Istället deltog man i kulten genom att offra till Gud. Stora offer kunde bestå av oxar och får. Mindre offer kunde vara duvor. Den som inte hade råd att köpa en duva kunde inte delta på samma sätt som de andra. Kunde inte vara med. 

Och änkan hade antagligen inte råd att offra nånting. Änkor ärvde inte sina män på den tiden. Dom var utlämnade till att tigga pengar och hoppas på andras välvilja. Jesus säger att de två kopparslantarna var allt kvinnan ägde, men i tempelkassan var det en försvinnande liten del. Att stå där i templet och inte ha råd att offra nånting. Att inte kunna lägga mer i tempelkistan än två kopparslantar. Det var antagligen ännu pinsammare än att stå där på skolgården utan en tamagotchi.

Ändå går änkan fram till kistan, och lägger sina mynt däri. Hon ser att Jesus, den mycket omtalade läraren, sitter där, och hon vet att hennes gåva inte var särskilt mycket i jämförelse med de gåvor som de rika männen gav. Två kopparslantar var i princip ingenting.

Men Jesus berömmer henne! Han ropar till och med på sina lärjungar och framhåller henne som en förebild för alla dom som lagt så mycket mer i tempelkistan. Och han säger att hon, med sina två kopparslantar egentligen har gett mest av alla.

Det är ju lätt att förstå om alla dom som lagt rikedomar i tempelkistan tyckte att Jesus var orättvis när han berömde den fattiga kvinnans gåva. Men Jesus var inte som andra människor. I Jesus beröm av änkan tror jag det ligger mer än beröm av bara själva gåvan. Jesus berömmer inte bara de två kopparslantarna.

Jag tror att Jesus förstod kvinnans oro över att hennes gåva kanske var för liten och inte skulle duga. Han såg igenom henne och såg i henne en tro som var så mycket starkare än tron hos dom som la stora mängder pengar i kistan.

För det krävs inte nåt mod eller nån tro för att visa upp sin rikedom. Idag ser vi på TV och i tidningar hur kändisar visar upp sina tjusiga villor och dyra bilar. I program som The Crib och Svenska Hollywoodfruar berättar kändisar om sina lyxliv och hur mycket pengar dom har. I program som Idol, Talang och So you think you can dance ställer en massa ungdomar upp varje år för att visa hur duktiga dom är på det dom gör. Att visa upp det som man är stolt över är ingen konst.

Det är att visa sina svagheter som kräver tro och tillit. Och Jesus låter inte kvinnan visa sin fattigdom förgäves. Han, den omtalade läraren, berömmer henne och låter sina lärjungar förstå att hennes gåva är minst lika bra som nån annans. Och förhoppningsvis kunde kvinnan gå från tempelplatsen med stärkt självförtroende, med en känsla av att ha fått ett nytt värde och att ha blivit sedd och bekräftad.

På samma sätt som Jesus såg kvinnans oro tror jag att Gud ser vår oro över att inte räcka till. Gud känner oss och vet att vi oroar oss för att inte vara duktiga nog på våra arbeten och i skolan, inte ha nog med tid och pengar och inte vara snälla nog mot våra medmänniskor. Och precis som Jesus berömmer kvinnans gåva tror jag att Gud vill berömma var och en av oss som, trots känslan av otillräcklighet, vågar stiga fram och ta emot kärleken som Gud vill ge oss.

Att ta emot kärlek när man känner sig snygg, duktig och värdefull är ingen konst. Men att ta emot kärlek från någon som är perfekt när man själv känner sig fattig, ful eller otillräcklig är mycket svårare. Och det som gör det så läskigt att ta emot kärlek är kanske att man är rädd för att få ett nej, för att bli utestängd.

För vi människor verkar ibland ha behov av att stänga ute andra. I Jerusalem på Jesu tid stängdes de fattiga ute. I tv-program som Idol och Talang får många deltagare höra juryn säga att dom inte räcker till. Att de inte får va med, fast dom gjort sitt bästa. Och i Tyresö idag kan det räcka med att ha fel jeans eller otvättat hår – eller ingen tamagotchi. Men jag tror att när vi stänger ute våra medmänniskor så stänger vi också ute Gud. För Gud stannar kvar där utanför tillsammans med den som inte får vara med. För också den som inte får va med är Guds älskade barn.
 

När någon säger åt oss att vi är fula eller tråkiga eller omoderna säger Jesus: Du är vacker och intressant och älskad precis som du är. Precis som Jesus bekräftar kvinnan, som enligt den tidens sätt att se inte var värd något alls, vill Gud bekräfta vårt värde – det som alltid finns kvar. Oavsett vilka jeans vi har på oss, hur snälla vi klarar av att va och hur bra vi presterar i skola och jobb.

Vi får alla försöka göra som kvinnan i berättelsen. Att inte dölja vår fattigdom inför Gud, utan våga komma som vi är - med både det som vi är stolta över och det som vi skäms över, och lita på att Gud älskar oss. Människor verkar ibland ha ett behov av att stänga ute andra. Men Gud är Gud och inte människa.

Jag tror att Gud ständigt finns där med sin kärlek som vill omsluta oss. Och det är just när vi vågar blotta oss som de ofullkomliga och trasiga människor vi är som vi kan öppna oss och ta emot den kärleken.

Igår var jag bokad som kyrkvärd på två barndop, men då jag kom till kyrkan fick jag reda på att det skulle vara ett extra, enskilt, dop efter de två som jag var bokad på. Det skulle vara en annan präst på det än på de två första och jag tänkte höra med honom om han skulle vilja ha kyrkvärd på även det dopet.
 
När det andra dopet var avklarat gick jag alltså fram och hälsade på prästen som stod längst bak i kyrkan, och när han prestenterade sig som "Olle Carlsson" lyckades jag inte hejda mig. "Olle Carlsson från Allhelgona kyrkan?!" sa jag snabbt, "Jag har läst din bok, jag tyckte om den". Sen insåg jag att jag kanske varit lite för framfusig...

Som tur var så var det just den Olle Carlsson (jag kom på alltför sent att det säkert finns många präster med det namnet) och han verkade ganska cool med att bli mer eller mindre påhoppad av en imponerad kyrkvärd. Han sa att han gärna ville ha kyrkvärd på det enskilda dopet så nu har jag, förutom församlingens präster, även sett honom förätta ett barndop.

Det som är så spännande med att vara kyrkvärd på dop är att man får en inblick i hur olika de faktiskt kan vara, trots att det finns en mall för hur det ska gå till i kyrkohandboken. Alla präster har sitt sätt att prata med föräldrarna, sitt sätt att förklara dopets innebörd och sitt sätt att handskas med barnen.

Det galna är att jag kanske en dag kommer få stå där och döpa barnen själv!
Undrar just hur det blir...