schoolingbannerfish

Luk 17:20-30

Jesus säger i evangelietexten: Spring inte dit de pekar; Guds rike finns inom er.

Jag tänker mig att Jesus ord kan vara minst lika viktiga för oss idag som de var då de uttalades för 2000 år sedan. Precis som Israelerna längtade efter Guds rike som för dem innebar frid och trygghet, längtar vi, som lever i ett av världens modernaste länder efter ungefär samma saker. Vi längtar efter frid och kärlek, samtidigt som vi luras att jaga efter en hel massa olika saker när vi söker nå det vi längtar efter. Tidningarna vi läser, affischerna på busshållplatserna och programmen som vi ser på TV uppmuntrar och speglar hetsen efter att bli accepterad och älskad.

Vissa av oss jagar efter att se yngre ut, somliga har ont i magen av stress och vissa av oss tror att en viss tröja eller moppe kan hjälpa oss att bli accepterade. Men Jesus vet att vi inte behöver någon av alla dom sakerna för att vara oändligt älskade. Han vet att vi alla bär på något oändligt värdefullt, bara genom att finnas till.

I dagens evangelietext hörde vi hur fariséerna frågar Jesus om när Guds rike ska komma. Fariséerna väntade, precis som många andra judar, på att en man skulle komma och besegra de romerska ockupationsmakterna. Israel skulle med Guds och denna mans hjälp bli ett fritt och starkt land igen och judarna skulle få utöva sin tro utan att bli förtryckta.

Men om fariséerna hoppades på att få ett datum för när Guds rike skulle komma i antågande blev de nog besvikna på Jesus svar. Dunkelt säger han att Guds rike inte kommer på ett sätt som vi kan se med våra ögon. Jesus poängterar att ingen kan säga att Guds rike är här eller där utan att Guds rike finns inom människan.

Det verkar som att vi människor i alla tider har kämpat för att kunna känna oss accepterade. Det Gudsrike som Fariséerna i texten längtade efter skulle komma med fred och frihet från ockupationsmakter och innebära att judarnas levnadssätt och religion accepterades. Det Gudsrike som vi söker idag skulle kunna beskrivas som frihet från de krav som ständigt ställs på en från olika håll. Guds rike kan vara som en plats där man accepteras som man är, oavsett religion, utseende eller prestationsförmåga.

Men att bli accepterad som man är verkar vara svårt i dagens samhälle. Reklam och media gör allt för att vi ska tro att vi behöver rätt bil, rätt diskmedel, rätt smink, rätt träning och rätt smör på mackan för att nå kärlek och acceptans. Men Jesus visste redan för 2000 år sen att inget av allt detdär är nödvändigt för att bli älskad och accepterad.

Till oss som jagar efter betyg, utseende, karriär och popularitet når Jesus ord i evangeliet: Spring inte dit de pekar. Kanske kan vi idag tolka dessa ord som en uppmaning att inte luras av de stora bolagens reklam som lovar så mycket men snarast gör oss mer stressade. Reklamens bilder på vackra, leende och kända människor gör oss ju bara ännu mer oroliga för hur vi tar oss ut. Att rusa till affären och köpa det som reklamen pekat på kan kanske ge oss en kort tillfredställelse, men knappast någon långvarig frid.

Istället för att ge Fariséerna svar på sin fråga om när Guds rike ska infinna sig säger Jesus att "Guds rike är inom er". Kanske kan de orden säga något om vart vi i dag bör söka för att finna dendär friden, lugnet som vi längtar efter men har så svårt att uppnå. Att Guds rike finns inom oss är en nyckel till att se vårt eget värde. Frid, kärlek och lycka är inget vi når genom att konsumera och köpa på oss fler onödiga grejor. Guds rike, det allra mest värdefulla och eftersträvansvärda, finns inom var och en av oss.

Jesus ord kan påminna oss om vilket oändligt värde vi har, bara i oss själva. Han säger inte "Guds rike finns inom dem av er som får MVG på proven och som ser ut som männen och kvinnorna i Cosmopolitan och Café". Han säger att :Guds rike finns inom er, inom varje människa.

Genom historien har personer uppträtt som verkar ha insett vidden av Jesus budskap. U2s låt som inledde hela mässan handlar om människor som handlat i kärlekens namn och som inte låtit sig luras av samhällen som försökt förminska människors värde. Den handlar om människor som under andra världskriget offrade sina liv i kampen mot nazisterna, och om att våga stå upp när människor förtrycks. Den handlar också om Martin Luther King som kämpade för de svartas rättigheter i USA och som mördades efter att ha ägnat sitt liv åt kampen för att alla människor skulle accepteras. Människorna som låten handlar om hade tagit till sig Jesus ord; "spring inte dit de pekar" och vägrade därför att ställa sig i leden av förtryckare. Dom hade tagit till sig budskapet om varje människas oändliga värde och vågade därför gå åt ett annat håll än dom som försökte sätta prislappar på olika personer. Varken hudfärg, prestationsförmåga eller popularitet spelar någon roll för den som insett att varje människas värde, Guds rike, finns inom henne.

Människor som kämpat för kärleken kan vara goda förebilder för oss när vi i vår vardag kämpar mot krafter som försöker få oss att glömma vårt stora värde. Dom kan hjälpa oss att se det oändliga värdet som vi har i oss själva, det värdet som vi varken kan sänka eller höja med våra prestationer.

Tänk om vi kunde ta till oss det som Jesus säger i texten, att Guds rike finns inom oss alla, och tänk om vi kunde hjälpas åt att påminna varandra om det oändliga värdet och den stora kärleken som aldrig slutar älska oss.

Den som behöver påminnas om sitt värde kan vara någon i ens familj, det kan vara en arbetskamrat, eller nån som sitter ensam i skolan på rasterna. Varje gång som vi hjälper någon att minnas att han eller hon bär på Guds rike, och varje gång som vi tänker på oss själva som dom underbara skapelser vi är, så gör vi Gud en tjänst. Vi handlar i Guds, i kärlekens namn.

"En man gick längs en strand. På stranden låg tusentals sjöstjärnor uppspolade. Mannen plockade upp dem, en efter en, och kastade tillbaka dem i havet.
En annan man, som såg på, frågade:

"Varför kastar du tillbaka sjöstjärnorna? Du kommer ändå inte kunna rädda alla. Det du gör betyder ingenting."

Då höll mannen upp en sjöstjärna och sade:

"För just den här sjöstjärnan betyder det allt.""
- - - - - - - -

Jag kastade självklart tillbaka sjöstjärnan i havet efter att jag fotat den, man är väl en djurvän =)

Men berättelsen säger nåt till oss allihopa, även till dom av oss som aldrig sett en enda sjöstjärna i hela sitt liv. Vem är det som du kan hjälpa tillbaka till havet?

Kanske är det den utfrysta killen på skolgården som du säger hej till.
Kanske är det den ensamma väskpassaren på krogen som du sätter dig en stund med.
Kanske är det uteliggaren på drottninggatan som du gav tian du hade i fickan.
Kanske är det den snygga tjejen som du fikar med och vars problem du lyssnar på.
Kanske är det din pappa som du ger en extra varm kram när du kommer hem.
Kanske är det din mamma som du pratar lite extra med i telefonen fast du borde sova.
Kanske är det din chef som du delar din äppelkaka med i fikarummet.

Sjöstjärnor finns överallt!
Och för sjöstjärnan som du finns där för, är det livsnödvändigt.

Texterna som vi nyss har fått lyssna till har temat efterföljelse och berättar om hur olika människor får möjligheten att följa Gud och göra Guds vilja.

Men när man hör texterna kan det kännas som att vi måste offra allt för att få räknas till dem som följer Gud.

Måste vi, som Elisha, slakta våra oxar, göra oss av med våra ägodelar, och lämna våra föräldrar utan ens ett farväl?  Måste vi, som Paulus, göra oss själva till slavar och försaka allt? Måste vi låta bli att begrava våra döda och ta farväl av våra kära för att passa som efterföljare till Jesus?

Är det vad som krävs om vi ska kunna vinna dendär lockande segerkransen, den som aldrig vissnar, som Paulus skriver om? Diskvalificeras vi direkt om vi råkar se oss om när vi tänkt börja plöja?

Det är lätt att tycka att dagens bibeltexter ställer alltför höga krav på oss människor. Att försaka allt och inte få ta farväl av dem man älskar innan man ger sig av för en lång tid, kan kännas orimligt. Och samtidigt tror jag att domhär texterna har något viktigt att säga till oss alla idag.

Jag tror det finns en anledning till att människorna som kallas blir tillsagda att lämna allt bakom sig. Jag tänker mig att uppmaningen finns där för att vi människor ofta trampar runt i invanda mönster. När vi ser möjligheter till något nytt, till förbättringar i våra liv kommer vi själva ofta med invändningar. Förändringar kan te sig skrämmande, och vi håller oss därför kvar i våra inkörda hjulspår, trots att vi kanske inte mår bra av det.

Jag tänker mig att vi, precis som Elisha och människorna som Jesus kallar, alltför ofta låter oss hindras av rädslor och av vardagen när det handlar om att förverkliga våra drömmar. Vi intalar oss själva att det vi drömmer om är omöjligt, eller att så mycket annat behöver göras. När vi får chansen att göra det vi innerst inne längtar efter tror vi kanske inte att vi är värda något så bra, eller så är vi kanske rädda för att misslyckas.

Vad vår anledning nu än är svarar vi, liksom människorna som kallas i berättelserna, alltför ofta att: "Jo, jag ska snart göra det där som jag längtar efter, men först så ska jag bara..." Och så blir det där som vi längtar så mycket efter, aldrig av.

Elisha kom ju också först med invändningar när han kallades, men sen slaktade han sina oxar när han förstått att han skulle axla Elias profetmantel. Precis som Elisha kan vi behöva ta tjuren vid hornen och se vad det är som håller oss kvar i gamla mönster. För vissa av oss är det kanske materiella saker, medan det för andra kan vara relationer eller en oro för framtiden som hindrar.

Ibland behöver vi våga släppa taget om det gamla och invanda och ta steget ut i det okända för att kunna se vad som verkligen betyder något för oss.

Rätt väg för oss tänker jag är den väg där vi kan bejaka det vi har inom oss, vår innersta längtan. Hos de allra flesta finns en stark längtan efter kärlek och bekräftelse, men också en längtan efter att själva älska och göra gott.

Vi är skapade till Guds avbild. Alla bär vi en del av det oändliga, av Gud, i oss. Jag tror att det är Gud som har planterat denhär längtan efter att ge och få kärlek inom oss, för att vi ska kunna bli svar på varandras längtan. Gud kallar oss hela tiden till att vara det som vi är tänka för, även om vi själva har svårt att se det ibland.

Jag tror att många av oss har varit med om tillfällen när vi, för en stund, hänger oss helt och är beredda att släppa allt annat. En sån stund kan vara när man håller på med nåt riktigt stimulerande som är viktigt för en. Det kan vara när man är jätteförälskad och inte kan tänka på något annat än när man ska få träffas igen.

Det kan också handla om när ett nytt livs tänds, när man står inför miraklet att ett barn föds. Vid såna här tillfällen tror jag att Gud är med oss och hjälper oss att glömma alla dedär tråkiga sakerna som gör att vi inte kan älska och njuta fullt ut av stunden: Vi får hjälp med att se att det som hindrar är bagateller.

Men Gud dömer oss inte heller när vi inte kan eller orkar bryta de invanda mönstren, när vi inte lyckas vinna dendär segerkransen som Paulus skriver om. Man kan tänka sig Gud som en förälder som tittar på en tävling där barnen springer. Inte ens storm eller spöregn skulle kunna hindra Gud från att komma och se tävlingen, och Gud älskar sina barn vare sig de vinner eller förlorar.

Och Guds barn, det är vi allihopa. Hur mycket det än stormar i våra liv och hur många skrubbsår vi än får när vi kämpar för att nå målet finns Gud där. Också när vi springer vilse och missar målet finns Gud där för att trösta och uppmuntra oss till att inte ge upp utan att fortsätta kämpa.

Tänk att Jesus inte dömde invånarna i den Samariska byn som inte ville ta emot honom! Tvärt om hindrade han lärjungarna som ville kalla ner eld från himmelen för att förgöra dom. Det ser jag som ett uttryck för Guds överflödande kärlek till oss människor.

När vi inte klarar av det som förväntas av oss dömer vi lätt varandra och oss själva alltför hårt, precis som lärjungarna gjorde i berättelsen. Men till skillnad från oss människor svämmar Gud över av kärlek och förlåtelse.

Det är en kärlek som vi får ta emot varje dag, och som vi kan se i naturen, i goda relationer och i nattvarden här i vår kyrka. Det är en kärlek som vill leda oss in på rätt väg. Det är en kärlek som ger förlåtelse när vi misslyckas med att följa vägen, en kärlek som ger oss mod och kraft att börja om på nytt. Guds kärlek kan hjälpa oss så vi vågar kasta oss ut i livet med både bävan och förhoppningar.

Att säga ja till den kärleken, och visa den för sina medmänniskor. Att våga släppa taget och leva livet fullt ut. Att kämpa för det man tror på och inte döma sig själv och andra. Det tror jag är vad sann efterföljelse handlar om.

Det var en gång en väldigt väldigt gammal själ som fanns hos Gud... den ville så gärna få komma tillbaka till jorden igen, fast Gud sa åt den att den inte skulle hinna leva ett helt liv...
Men själen tjatade och tjatade och tillslut lät Gud den födas som en liten hund!

Det var den gladaste och busigaste hunden av alla eftersom själen var så glad att få vara på jorden igen! Och den spred så mycket kärlek den bara kunde eftersom den visste att den bara hade en kort tid på sig. Men tyvärr kom den dagen när Gud var tvungen att kalla tillbaka den och då blev alla som lärt känna den lilla hunden väldigt lessna...

Men ändå så var det ju bra att Gud hade låtit själen komma till jorden en sista gång innan den fick stanna i himmelen, för det var så många som hade blivit glada av att få träffa den.

Lucy, du är för alltid en grymm hund!
Vila i frid, vi ses!