Predikan Annandag Jul
Idag har jag predikat i Sjölidens kapell över temat Martyrerna. Episteltexten handlade om Stefanos som stenades till döds ett par år efter Jesu död och i Lukasevangeliet citerades Jesus på detta sätt:
"Jag har kommit för att tända en eld på jorden. Om den ändå redan brann! Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över. Tror ni jag är här för att skapa fred på jorden? Nej, säger jag, men splittring! Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre,
far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor."
---
Idag, på annandag jul, firar vi den heliga Stefanos och martyrerna. Det kan ju kännas lite konstigt att såhär, mitt i julens glada budskap, få höra en massa berättelser om människor som fick lida, eller till och med dö, för att de var kristna. Och varför ska man fira en martyr, frågar sig kanske nån. Är det verkligen nåt positivt? ”Hon är en sån martyr” är ju inte direkt nåt vi säger uppskattande.
Men om vi går tillbaka till grekiskan, det språk som nya testamentet är skrivet på, så behöver att vara martyr inte ha något med lidande att göra. Ordet martyr kommer från grekiskans martyreo. Det betyder ”att bära vittnesbörd” och inkluderar inte nödvändigtvis nåt lidande från den vittnandes sida.
När jag tänker på vilka som varit vittnen för mig minns jag min konfirmandtid. Jag var 14 år och levde i en värld där ens kläder avgjorde ens status. Meningen med livet var att få sina föräldrar att köpa ett par Cat-kängor åt en. Vi som var vana att hela tiden prestera, både inför lärare och kompisar, fick höra av våra konfirmandledare att inget av allt det där egentligen var nödvändigt. Det var ett budskap som var väldigt svårt att tro på, men många av oss blev kvar i kyrkan som konfirmandassistenter. Och nu står jag här, tio år senare, som prästkandidat. Så kan det gå!
Mina konfirmandledare riskerade inte livet när dom vittnade om Guds kärlek för en grupp 14-åringar. Det gjorde däremot Stefanos, som dagens episteltext handlade om. Han var en ledare i den tidiga kyrkan och också den första diakonen, som gick med mat till de fattiga. Han ville vittna om den kärlek som omsluter även dom som samhället stänger ute. Både samhället som han bodde i och i romarriket som ockupperade Jerusalem stängdes ute många. Bland annat kvinnor och slavar var i princip utan människovärde. Ett vittne som Stefanos behövdes verkligen där!
Och vad gör man om man lever i ett land där ens tro är förbjuden? Om man riskerar dödsstraff för att man vill sprida budskapet om Guds kärlek? Och vad gör man om ens familj inte accepterar en som den man är? Kanske tvingas man då till att välja. Och ibland är det viktigare att göra det man tror på, att inte förneka sig själv, än att va sin familj eller samhället till lags.
När jag läser dagens evangelietext om familjer som splittras och föräldrar som ställs mot sina barn tänker jag på Franciskus av Assisi som jag fick höra berättas om under min konfirmandtid. Några av er känner kanske till historien om honom. Han var son till en rik tyghandlare som levde i den Italienska staden Assisi. När Franciskus var ungefär i min ålder hade han hunnit med att kriga, hamna i fängelse och bli fri igen.
När han gick igenom en kris efter kriget upplevde han att Gud kallade honom för att bygga upp kyrkan som höll på att förfalla. Tyvärr var Franciskus pappa inte alls intresserad av att restaurera några kyrkor för sina pengar. Han tyckte att Franciskus svek honom genom att inte bli tyghandlare som han själv. Konflikten blev bara större och större tills Franciskus helt bröt relationen med pappan och började vandra runt på Assisis gator som en fattig munk.
Alltför ofta har kristendomen använts som ett slagträ mot dem som inte kunnat eller velat leva efter kärnfamiljsnormen. Och julen är fortfarande en tid när det är extra jobbigt att inte kunna leva upp till dendär perfekta, glittrande bilden av en leende familj som samlas kring ett välfyllt julbord. Men Franciskus, som är ett Italiens största helgon, levde faktiskt inte heller upp till dendär perfekta mallen. Istället för att fira en överdådig jul med sin rika familj sa han upp kontakten med sin pappa och firade med de utstötta och sjuka på Assisis gator. Kanske kan det va en tröst för dom av oss som inte hade dendär perfekta julen med en leende släkt och gran, skinka och julklappar.
Och i dagens evangelietext ges inte heller nån bild av en idyllisk kärnfamilj. Istället säger Jesus att där fem bor i ett hus kommer man att splittras så man står tre mot två och två mot tre, son mot far och mor mot dotter… Så om vi bär på en sorg eller skam för att vi har suttit ensamma i jul, eller för att vi firat en jul som präglats av kaos och konflikter får vi ta till oss Jesus ord och minnas Franciskus, som också han hade konflikter med sin familj.
Några år efter att Franciskus brutit med sin familj grundade han munkorden Franciskanerna. Tillsammans med sina bröder ägnade han sitt liv åt att hjälpa fattiga och sjuka och umgås med människor som var utestängda från samhället. Med sitt liv vittnade Franciskus om att det finns en kärlek som överskrider allt förnuft, en kärlek som vill omsluta ALLA människor, också dom som ingen annan ser. Så precis som Stefanos var Franciskus någon som vittnade om Guds storhet, en martyr.
Att som Franciskus umgås med dom som är utstötta och ensamma är kanske det bästa sättet att vittna om Guds oändliga kärlek. Det var ju genom att umgås med sjuka och orena som Jesus för 2000 år sen vittnade om den kärlek som är starkare än till och med döden. Och i dagens Sverige jobbar människor på stadsmissioner, fängelser och flyktingförläggningar och försöker ge också dom som inte har en självklar plats i samhället ett värdigt liv. De som arbetar där är kanske inte kristna, men med sina liv gör de Jesus budskap synligt i vardagen.
Vi får fundera över hur vi kan vittna om Guds kärlek med våra liv. Kanske kan vi göra det genom att ta ställning mot orättvisor som förtrycker människor på grund av deras tro och åsikter. Kanske gör vi det bäst genom att hälsa på grannen som brukar sitta ensam. Kanske vittnar vi bäst genom att stötta kompisen vars jul var fylld av kaos och ångest.
Samtidigt som Stefanos och Franciskus är två exempel på hur man kan vittna om Gud så påminner de med sina kaotiska liv om något annat: Jesus lovade aldrig att våra liv skulle vara enkla och att vi inte skulle möta svårigheter om vi följde honom. Både Franciskus och Stefanos fick uppleva att det kan vara en svår kamp att leva som kristen. Men när vi snubblar på vägen och faller och skrapar upp knän så får vi minnas vad Jesus faktisk lovade dem som följde honom. Han sa: Jag är med er alla dagar intill tidens slut. Och precis som Gud fanns hos Stefanos och Franciskus finns Gud också idag mitt i sorgen och kaoset. Hos kvinnan som sörjer över en jul i ensamhet, hos pojken som gråter över familjegrälet och hos flickan som inte fick några julklappar alls.
I Sverige slipper vi riskera våra liv för vår tro. Men det kan ändå va nog så svårt att försöka leva ett gott liv. När vi går igenom svåra stunder är vi aldrig ensamma. När Stefanos stenades till döds av en arg folkmassa var han övertygad om att Jesus fanns där, alldeles nära honom i kaoset och hörde hans ord ”Ta emot min ande”. När Franciskus sa upp kontakten med den som han levt hela sin ungdomstid tror jag att varken han eller hans pappa var helt ensam med sorgen och smärtan. Och när vi idag upplever tvivel, kaos och död i våra liv. Då får vi lita på att Gud finns där hos oss och står vid vår sida.
Gud är vår tillflykt och vår styrka
En hjälp i nöden som aldrig sviker
Amen
