schoolingbannerfish

Texterna som vi nyss har fått lyssna till har temat efterföljelse och berättar om hur olika människor får möjligheten att följa Gud och göra Guds vilja.

Men när man hör texterna kan det kännas som att vi måste offra allt för att få räknas till dem som följer Gud.

Måste vi, som Elisha, slakta våra oxar, göra oss av med våra ägodelar, och lämna våra föräldrar utan ens ett farväl?  Måste vi, som Paulus, göra oss själva till slavar och försaka allt? Måste vi låta bli att begrava våra döda och ta farväl av våra kära för att passa som efterföljare till Jesus?

Är det vad som krävs om vi ska kunna vinna dendär lockande segerkransen, den som aldrig vissnar, som Paulus skriver om? Diskvalificeras vi direkt om vi råkar se oss om när vi tänkt börja plöja?

Det är lätt att tycka att dagens bibeltexter ställer alltför höga krav på oss människor. Att försaka allt och inte få ta farväl av dem man älskar innan man ger sig av för en lång tid, kan kännas orimligt. Och samtidigt tror jag att domhär texterna har något viktigt att säga till oss alla idag.

Jag tror det finns en anledning till att människorna som kallas blir tillsagda att lämna allt bakom sig. Jag tänker mig att uppmaningen finns där för att vi människor ofta trampar runt i invanda mönster. När vi ser möjligheter till något nytt, till förbättringar i våra liv kommer vi själva ofta med invändningar. Förändringar kan te sig skrämmande, och vi håller oss därför kvar i våra inkörda hjulspår, trots att vi kanske inte mår bra av det.

Jag tänker mig att vi, precis som Elisha och människorna som Jesus kallar, alltför ofta låter oss hindras av rädslor och av vardagen när det handlar om att förverkliga våra drömmar. Vi intalar oss själva att det vi drömmer om är omöjligt, eller att så mycket annat behöver göras. När vi får chansen att göra det vi innerst inne längtar efter tror vi kanske inte att vi är värda något så bra, eller så är vi kanske rädda för att misslyckas.

Vad vår anledning nu än är svarar vi, liksom människorna som kallas i berättelserna, alltför ofta att: "Jo, jag ska snart göra det där som jag längtar efter, men först så ska jag bara..." Och så blir det där som vi längtar så mycket efter, aldrig av.

Elisha kom ju också först med invändningar när han kallades, men sen slaktade han sina oxar när han förstått att han skulle axla Elias profetmantel. Precis som Elisha kan vi behöva ta tjuren vid hornen och se vad det är som håller oss kvar i gamla mönster. För vissa av oss är det kanske materiella saker, medan det för andra kan vara relationer eller en oro för framtiden som hindrar.

Ibland behöver vi våga släppa taget om det gamla och invanda och ta steget ut i det okända för att kunna se vad som verkligen betyder något för oss.

Rätt väg för oss tänker jag är den väg där vi kan bejaka det vi har inom oss, vår innersta längtan. Hos de allra flesta finns en stark längtan efter kärlek och bekräftelse, men också en längtan efter att själva älska och göra gott.

Vi är skapade till Guds avbild. Alla bär vi en del av det oändliga, av Gud, i oss. Jag tror att det är Gud som har planterat denhär längtan efter att ge och få kärlek inom oss, för att vi ska kunna bli svar på varandras längtan. Gud kallar oss hela tiden till att vara det som vi är tänka för, även om vi själva har svårt att se det ibland.

Jag tror att många av oss har varit med om tillfällen när vi, för en stund, hänger oss helt och är beredda att släppa allt annat. En sån stund kan vara när man håller på med nåt riktigt stimulerande som är viktigt för en. Det kan vara när man är jätteförälskad och inte kan tänka på något annat än när man ska få träffas igen.

Det kan också handla om när ett nytt livs tänds, när man står inför miraklet att ett barn föds. Vid såna här tillfällen tror jag att Gud är med oss och hjälper oss att glömma alla dedär tråkiga sakerna som gör att vi inte kan älska och njuta fullt ut av stunden: Vi får hjälp med att se att det som hindrar är bagateller.

Men Gud dömer oss inte heller när vi inte kan eller orkar bryta de invanda mönstren, när vi inte lyckas vinna dendär segerkransen som Paulus skriver om. Man kan tänka sig Gud som en förälder som tittar på en tävling där barnen springer. Inte ens storm eller spöregn skulle kunna hindra Gud från att komma och se tävlingen, och Gud älskar sina barn vare sig de vinner eller förlorar.

Och Guds barn, det är vi allihopa. Hur mycket det än stormar i våra liv och hur många skrubbsår vi än får när vi kämpar för att nå målet finns Gud där. Också när vi springer vilse och missar målet finns Gud där för att trösta och uppmuntra oss till att inte ge upp utan att fortsätta kämpa.

Tänk att Jesus inte dömde invånarna i den Samariska byn som inte ville ta emot honom! Tvärt om hindrade han lärjungarna som ville kalla ner eld från himmelen för att förgöra dom. Det ser jag som ett uttryck för Guds överflödande kärlek till oss människor.

När vi inte klarar av det som förväntas av oss dömer vi lätt varandra och oss själva alltför hårt, precis som lärjungarna gjorde i berättelsen. Men till skillnad från oss människor svämmar Gud över av kärlek och förlåtelse.

Det är en kärlek som vi får ta emot varje dag, och som vi kan se i naturen, i goda relationer och i nattvarden här i vår kyrka. Det är en kärlek som vill leda oss in på rätt väg. Det är en kärlek som ger förlåtelse när vi misslyckas med att följa vägen, en kärlek som ger oss mod och kraft att börja om på nytt. Guds kärlek kan hjälpa oss så vi vågar kasta oss ut i livet med både bävan och förhoppningar.

Att säga ja till den kärleken, och visa den för sina medmänniskor. Att våga släppa taget och leva livet fullt ut. Att kämpa för det man tror på och inte döma sig själv och andra. Det tror jag är vad sann efterföljelse handlar om.