schoolingbannerfish

Ibland får man verkligen perspektiv på hur stela och trista vi svenskar är.

Idag när jag hade hämtat en plastmugg inne på teologens toalett höll en kille upp dörren för mig när jag skulle gå ut. Det är väl inte så ovanligt iochförsig, men inte nog med artigheten: när jag gått ut sträckte han fram handen och presenterade sig på engelska!

Jag blev förstås alldeles chockad. Om jag hade haft kvar mitt långa, lockiga hår, eller åtminstone varit hårmodell och fått det blonderat nyligen så hade jag kunnat köpa att en utbytesstudent tyckte att jag såg exotiskt svensk ut. En exotisk svenska kan ju vara kul att va vän med, men nu såg jag mest ut som en något härjad fårhund med vänstersympatier.

Exotisk svenska


Något härjad, vänstervriden fårhund


Mitt härjade fårhundsutseende förklaras med att min chef har missat att skicka in min lönerapport så klippningen av håret är lite eftersatt. Dessutom sminkar jag mig ytterst sällan nu för tiden (10 minuter i sängen är bättre än 10 framför spegeln) och jag har ständigt min oerhört älskade tiokronorssjal på...


Nåväl, det hela utmynnade i ett trevligt samtal om vad vi pluggade, hur kallt det är att cykla i Sverige (jag förespråkade förstås att ta bussen till åtminstone april) och om protestantiska och katolska kyrkan. Killen hade kommit från Colombia för att plugga masterprogrammet i humanitär hjälp (finns det ett sånt?) och var lite missnöjd med vädret som mötte honom.

När han sedan gick mot sin cykel och jag mot min väntande lunch kände jag mig ovanligt glad. Tänk vad mycket vi svenskar missar när vi så sällan vågar sträcka fram handen till totalt främmande människor och prata några minuter!

Nu är jag kanske oerhört fördomsfull mot svenskar och drar alla över en kam. Om någon av er som läser detta känner sig kränkt är det bara att skriva i kommentarsfältet!