schoolingbannerfish

Jag tyckte att Twilight-serien verkade tramsig.
En fånig historia om kärlek mellan en vampyr och en människa.
Nåt för fjortonåringar, alternativa och personer som vill fly verkligheten.
Tyckte jag.

Tills jag läste första boken.
Nu har jag tagit mig igenom alla 2208 sidorna och önskar att fru Meyer hade skrivit fler böcker om Bella och Edward. Min fästman är dock lycklig över att hypnosen har släppt och jag åter är kontaktbar.

Jag kan varken räkna mig som 14-åring eller alternativ (möjligen bohem, om man får tro Marcus?) så frågan är om det är verklighetsflykt som jag eftersträvat de senaste två veckorna.

Eller kan det vara så att böckerna verkligen är bra?
Det är frågan...