Antagningskonferensen
Till alla er som smsat, ringt och skrivit här på bloggen och msn och undrat hur antagningen gått: TACK! Även om det till och från var läskigt och nervöst på konferensen så kände jag att ni iallafall brydde er om mig och önskade mig det bästa. Ni är underbara!
Och ja; Jag har överlevt!
I bilen påväg till Graninge (som kördes av min underbara kille) var jag mest nervös och smsbombade mina bibelkunniga vänner om det åttonde budet eftersom jag fått hjärnsläpp, men när jag anlände till Graninge och fick fika lite med söta praktikkompisar och andra trevliga personer som vill bli präster, kändes allt mycket bättre.
Under dessa två dagar har jag hunnit prata i enrum med biskop och psykologpräster, vara med på ledarskapsövningar och teaterlekar, skriva själavårdsbrev och förberda ett tal under en minut som sedan skulle hållas i tre minuter. Under hela tiden kände jag att jag var ärlig och gjorde mitt bästa, så om (eller när) jag nu får en kallelse till samtal (vilket kan innebära både ett nej eller ett ja) om ett par veckor så vet jag att jag iallafall gjort vad jag kunnat.
Ett "fortsätt frimodigt med dina studier, du är antagen"-besked vågar jag knappast hoppas på eftersom Caroline som avslutning på konferensen poängterade att "ett betydande antal av er kommer att få en kallelse till samtal". Eftersom jag var ärlig när mina intervjuare frågade om jag läst bibeln, och berättade att jag flera gånger börjat läsa den men alltid fastnar någonstans i fjärde moseboks lagar och släktträd, så antar jag att de kommer ställa krav på bibelläsning om jag får ett ja. Vilket jag förstås inte har något emot!
Att få ett nej är förstås också en möjlighet, men det vill jag helst inte tänka på.
Just nu är jag bara så glad över att jag faktiskt lyckades hålla ett hyfsat treminuterstal (det var delen som jag var mest oroad för; att vara välförberedd är en dygd!) och för att jag träffade så många fantastiskt söta människor på Graninge!
Håll tummarna för mig imorgon, för då diskuterar antagningskollegiet ifall jag ska bli antagen eller inte!!!
Och ja; Jag har överlevt!
I bilen påväg till Graninge (som kördes av min underbara kille) var jag mest nervös och smsbombade mina bibelkunniga vänner om det åttonde budet eftersom jag fått hjärnsläpp, men när jag anlände till Graninge och fick fika lite med söta praktikkompisar och andra trevliga personer som vill bli präster, kändes allt mycket bättre.
Under dessa två dagar har jag hunnit prata i enrum med biskop och psykologpräster, vara med på ledarskapsövningar och teaterlekar, skriva själavårdsbrev och förberda ett tal under en minut som sedan skulle hållas i tre minuter. Under hela tiden kände jag att jag var ärlig och gjorde mitt bästa, så om (eller när) jag nu får en kallelse till samtal (vilket kan innebära både ett nej eller ett ja) om ett par veckor så vet jag att jag iallafall gjort vad jag kunnat.
Ett "fortsätt frimodigt med dina studier, du är antagen"-besked vågar jag knappast hoppas på eftersom Caroline som avslutning på konferensen poängterade att "ett betydande antal av er kommer att få en kallelse till samtal". Eftersom jag var ärlig när mina intervjuare frågade om jag läst bibeln, och berättade att jag flera gånger börjat läsa den men alltid fastnar någonstans i fjärde moseboks lagar och släktträd, så antar jag att de kommer ställa krav på bibelläsning om jag får ett ja. Vilket jag förstås inte har något emot!
Att få ett nej är förstås också en möjlighet, men det vill jag helst inte tänka på.
Just nu är jag bara så glad över att jag faktiskt lyckades hålla ett hyfsat treminuterstal (det var delen som jag var mest oroad för; att vara välförberedd är en dygd!) och för att jag träffade så många fantastiskt söta människor på Graninge!
Håll tummarna för mig imorgon, för då diskuterar antagningskollegiet ifall jag ska bli antagen eller inte!!!
Kommentarer
Trackback
